Bengt Rahms blogg

En kompis hade fått tips av en annan kompis om ett TV-program om rysligheter på Ingas Café. Vi brukar aldrig titta på dylika program. Att försöka få kontakt med andevärlden skall man passa sig för, det gäller speciellt för ömtåliga själar.

Själv håller jag mig till den kristna guden. Att säga att jag tror på Gud är kanske att säga för mycket, men jag hoppas.

Vi satte oss i soffan,  Anne, vår ena dotter och jag och fick till slut igång programmet via TV4 Play.

Vi tyckte nog inte att det som beskrevs var så särskilt rysligt. Flera av de saker som det berättades om borde kunna ha haft helt naturliga orsaker, alternativt utgjort någon form av hjärnspöken.

Reklamen slapp vi inte men vi kunde vrida på huvudet under tiden och åse en fantastisk fullmåne. Det märkliga var att när reklamen var slut gick det inte att se vidare på programmet.

Vi gav programmet en chans till. Men då hände precis samma sak. Efter första reklamavbrottet kom det upp informationom om tekniskt fel, var vänlig försök senare.

Man skulle kanske kunna ta hit programledaren för ”Det okända” och föreslå ett särskilt program om det vi fick uppleva den här kvällen när månen höll oss sällskap och avbrotten avlöste varandra.

Men istället för övernaturliga ruskigheter tror/hoppas jag att det var Gud som ville förskona oss från TV4-programmet ”Det okända”.

Jag vill verkligen inte förringa det de medverkande säger sig ha upplevt. Det de har erfarit måste  man ha full respekt för. Men jag är ändå glad att tittandet för vår del avbröts. Det var faktiskt hög tid att gå och lägga sig. Väderleksrapporten 21.50 stod för dörren och den avnjuts bäst i horisontalläge.

Rapporten lovade fint väder, utan tendenser till molnskuggor. Antagligen blir det en och annan mardröm när sömnen väl infinner sig. Men det är gott att vakna upp och inse att det hemska bara var en dröm, och absolut inget annat.

 

 

Vi har våra tre barnbarn från USA på besök.

Och Svea, Saga och Selma stortrivs verkligen i Gamla Svedala.

 

Där vill HSB låta uppföra ett antal hus med bostadsrätter, mitt i detta av höga natur- och kulturvärden präglade område. Det aktuella kvarteret benämns Liden 2:4. Vi själva bor i Fliten, kvarteret ovanför.

Det finns 2 olika förslag. Jag har valt att enbart visa bilder från förslag 1. Det andra förslaget kan man ta del av i den detaljplan som är ute på remiss. Förslag 2 gillar vi inte eftersom byggnaderna då kommer på tok för nära Gamla Läckövägen. Dessutom  skulle husen skymma delar av vår fantastiska utsikt.

Om möjligheten att se Mösseberg, 4,5 mil bort, kommer att kvarstå är en öppen fråga. Risken för skymd sikt upp mot Falbygden finns med båda förslagen. Förmodligen skulle en invändning från undertecknad avseende denna aspekt få ansvariga att undra om denne har drabbats av tomtar på loftet.

Här är länken: https://lidkoping.se/boende-och-miljo/planer-och-program-for-byggnation/pagaende-planarbete/

 

 

 

…och ej medelst våldsgärningar.

Vi får hoppas att den som stjäl lagboken gör det i syfte att använda den som uppbyggelselitteratur.

Jag ser att den går på 2809 riksdaler hos både Bokus och Adlibris. Fast egentligen borde alla medborgare få den gratis, ungefär som telefonkatalogen förr i tiden.

Skövdedelen av denna kunde jag i stort sett utan och innan. Kartorna över centralorterna var särskilt intressanta. På den tiden visste varenda unge att gudsförgätna hålor som Vara och Götene inte är några städer. Den kunskapen är det dåligt med, ett drygt halvsekel senare.

Katalogen låg ute på mormors utedass. I motsats till lagboken blev den allt tunnare och tunnare.  De riktnummerområden som först försvann ner genom mugghålet var de om Grästorp och Nossebro. Folk därifrån ville man inte gärna ge sig i lag med. Sidorna om metropolen Falköping sparades däremot i det längsta.

Från Sveriges Radio:

I perioder läser jag böcker på löpande band. Det har varit en längre sådan period nu, ända sedan i somras.

Det är som att läsbehovet stegras när tillvaron på något sätt har ställts på ända. Läsandet blir en form av terapi. Aristoteles lär redan på 300-talet f.kr. ha talat om litteraturen som läkande kraft.

Den senaste påbörjade boken är definitivt den bästa under denna läsperiod, boken jag fick i julklapp av min äldsta dotter. Titeln är ”Mig äger ingen”, författare Åsa Linderborg.

Åsa Linderborgs berättar om uppväxten med sin pappa, härdare vid Metallverken i Västerås. Om klasstillhörighet, manlighet och utanförskap. Om alkoholens makt och en dotters vånda.

Många har säkert redan läst den. Den som inte har gjort det rekommenderas att följa mitt exempel. Det är många som redan har deltagit i hyllningskören.

 

 

 

 

Suntaks gamla kyrka har idag förklarats som statligt byggnadsminne. Det var på en gård på andra sidan landsvägen som min mor föddes 1923.

Ur Skaraborgsbygden:

Det måste ha varit på den gården som min mor blev stungen av över 100 jordgetingar när hon var i 2-årsåldern. Hon lär ha legat medvetslös i flera dagar och smordes med Lazarin. Någon läkarkontakt var det aldrig tal om

Elsas dop företogs sannolikt i Suntaks nya kyrka som stod klar i början av 1900-talet. Arkiktekt var Folke Zettervall, Statens Järnvägars chefsarkitekt under många år. Han gjorde ritningar till 260 stationshus över hela landet. Flera av dem är numera byggnadsminnen  – som stationshusen i Hässleholm och Abisko Östra.

Men vem som har ritat Suntaks station på den numera nedlagda järnvägen mellan Vartofta och Tidaholm har jag ingen kännedom om. Men så mycket vet jag att jag fick följa med min far på diselloket under andra halvan av 60-talet. Målet var varken Suntak eller den närbeläggna hållplatsen Suntakstan. Vi skulle till den riktiga stan, Tidaholm eller Labbås som den också kallas. Godsvagnar levererades och hämtades vid de stora industrierna, dvs  Marbodal, Bofors och Tändsticksfabriken.

Den resan var verkligen ett minne för mig, till och med ett statligt sådant. Jag hade, mot regelverket, fått följa med på ett av Statens Järnvägars lok. På återresan, när vi inväntade mötande snälltåg i Vartofta, fick jag gömma mig. Tänk om någon hög SJ-tjänsteman hade fått syn på mig. Det kanske inte hade blivit Tidaholmsanstalten utan snarare samhällstjänst.

Då som nu fanns det växlar och spår som snöat igen, där man som ung samhällsmedborgare kunde ha tagit ett handtag. Sträckan mellan Vartofta och Falköping är särskilt utsatt när snöstormarna är som värst. Men minns jag  rätt skedde resan en vacker sommardag. När vi hade kommit fram till Falköping C fick jag snabbt kuta iväg från godståget. Godsvagnarna växlades för vidare färd ut i världen.

Det som fortfarande grämer mig är att min bror fick följa med på ett riktigt ellok ända till Hallsberg, inte långt från Kumla. Men även han klarade sig undan lagens långa arm.

Tänk vad lätt det är att spåra ur i sitt resonemang. Vi började i Tidaholm och slutade i Hallsberg. Vad hade vi där uppe att göra?

 

Anne var ute och fikade med sina distriktssköterskekompisar nu i eftermiddag.  Jag tog en kopp kaffe och några marmeladstinna knäckemackor. Sedan blev det bussen till Willys. Nere vid Plastgatan hade kommunen avverkat ännu fler träd. Varför kan man undra. Klimatsmart är det då rakt inte.

När vi handlar brukar vi ha koll på om något säljs till reducerat pris. Beror prissänkningen på att utgångsdatum är i antågande måste man rannsaka sitt samvete. Om man avstår köp kanske ingen annan spekulant dyker upp, varvid varan kastas i soporna. Och det vill man inte medverka till.

Men idag var det ingen tvekan. Pastejasken hamnade omedelbart i varukorgen, bland potatis, räkor och äpplen.

Bussen gick precis när jag kom ut ur butiken och det var 20 minuters väntan på nästa. Det fick bli en rask och därmed aningen svettig promenad.

Pastejen smakade alldeles utmärkt, men en starkt bidragande orsak till upplevelsen var givetvis Annes dagsfärska surdegsbröd.

Sådant bröd får man titta förgäves efter i stadens butiker. Och skulle det mot förmodan ändå saluföras kunde man glömma det där med fyndpris pga kort datum.

 

Idag var vi bjudna på födelsedagskalas hos Bukobahjälpens ordförande Lisbeth Williamsson.  Det arbete denna hjälporganisation gör för Tanzanias gatubarn är verkligen enastående.

Och så klokt av Lisbeth att tänka så här: Inga blommor eller presenter på födelsedagen. Däremot gärna en gåva till Bukobahjälpen.

http://www.bukobahjalpen.se

När jag står och väntar på 07.49-bussen från Stenhammarskolan mot centrum och tandläkare Axel frapperas jag av alla bilar som levererar barn till skolan. Under de cirka 5 minuter jag väntar kommer det säkert minst 20 bilar. Väl på bussen är jag dock ensam, ända ner till Framnäs. Ingen trängsel således, trots att det är mitt i värsta morgonrusningen.

Rättelse: Anne har nupit mig i örat. Hon påstår att det är sportlov. Men då måste skjutsningarna ha varit till Fritids, tänker jag!

På Rapport igår kväll hörde vi hur giftjordbruket håller på att ta död på i stort sett alla insekter. Utan dem är våra dagar snart räknade här på Jorden.

Avgaser och gifter men inte många som verkar bry sig om den dystra framtid som väntar. Det är verkligen illavarslande.

Men morgonsolen dök upp så vackert på Stenportsgatan.

Hoppet kanske inte är helt ute, om vi bara besinnar oss och är rädda om planeten och livet på denna. Och Greta Thunberg håller humöret uppe, hon som lever som hon lär och inte beter sig så illa som de ”miljövänner” som tar flyget till klimatkonferenser, Jorden runt.

Sol, vind och vatten. Lägg därtill cykelpedaler och apostlahästar. Det är de redskap vi behöver. Och giftsprutorna får vi skicka till skroten, om pollinatörerna skall bli på gott humör.