Bengt Rahms blogg

Radarn är aktiverad. Nu befinner de sig över Grönland, barnbarnen Svea, Saga och Selma, med föräldrar såklart! Om någon timma landar de på Keflavik. Nästa skutt blir till Kastrup och sedan tar de tåget över till Malmö.

Jag är ingen anhängare av flyg. Men det finns undantag. Fl680 är ett bra exempel på det. Vad jag inte begriper är varför det skall behöva ta hela 6 dagar att ta sig från Malmö till Lidköping. Färdas de med häst och vagn den sista biten?

För någon månad sedan gjorde jag ett blogginlägg som handlade om Markus Heiligs bok ”Hon, han och hjärnan”. Mitt inlägg grundade sig då på en recension i SvD.

Men det som fått mig att verkligen läsa boken var kompisen Tommys livfulla beskrivning av innehållet i densamma. Jag tror knappt att någon av de lärde i Lund hade kunnat göra det bättre.

Han beskrev könsskillnaderna vad gäller hur hjärnan är organiserad. Männen har sina huvudstråk mellan syncentrum och motoriska centra,  vilket främjar sådant som jakt och flykt. Kvinnorna har sina starka stråk mellan hjärnhalvorna, vilket bl.a. gynnar socialt samspel.

Männen har en önskan att sprida sina spermier åt alla möjliga håll, under det att kvinnan väljer sin partner efter noggrant övervägande. Det kostar nämligen på att vara gravid och det gäller att se upp för stolpskotten.

Bland det mest intressanta i boken är hur skillnaderna i hjärnan uppkommer. Grundritningen är att vi skall bli kvinnor, hela bunten. Men en bit in i fosterutvecklingen blir pojkfostrens hjärnor utsatta för en formlig kaskad av testosteron (som inne i hjärnan omedelbart omvandlas till östrogen!!). Det är detta östrogen som ritar om pojkarnas hjärnor.

Hormoninsprutningen pågår fram till dess att pojkarna har blivit 6 månader. Sedan dröjer det till puberteten innan aktiviteten återupptas. Flickfostren slipper denna hormonkaskad och det är lugnt och stilla på den fronten ända fram till puberteten.

Männens största styrka är deras dryga 10 kilo extra muskelmassa. Deras största svaghet är vad de skall med den till i vårt mekaniserade samhälle. Men det allra värsta för killarna är deras sena utvecklingen av frontalloberna, särskilt i kombination med hur undervisningen i våra skolor numera bedrivs.

De betydligt mognare flickorna klarar däremot skolan galant och de är i klar majoritet på våra universitet och högskolor.

Läs gärna den inressanta och tankeväckande boken. Den finns att låna som e-bok i Lidköping.

 

Glöm det där med killkvällar. Det är säkrast att killen/mannen stannar hemma hos tjejen/frun. Den som har läst boken förstår nog varför.

När man kommer till vårt bostadsrättsområde finns det en skylt med ett budskap som besökande till oss har reagerat negativt över: Privat område. Ingen genomgång.

Detta med ”Gated community” är inget att skylta med. Välkommen vore bättre, ja faktiskt det enda raka. Det skall man självklart alltid vara, oavsett kön, ålder, ras, etnicitet osv.

Grindsamhällen vill vi inte veta av. I slutändan kan anslagen komma att handla om saker som svart eller vit, det som Rosa Park fick erfara.

På Wikipedia läser jag att ”personerna innanför grindsamhället känner sig mindre benägna att betala skatt”, och mångkulturen lär det säkert vara lite si och så med (min kommentar).

Det är bäst att vi motar Olle i grind. Annars har vi snart ett samhälle där segregationen liknar den i Rosa Parks buss.

När vi öppnade en ny avdelning på ÅVC för dryga 25 år sedan var vi noga med att det inte fick finnas några anslag vid entrédörren som kunde kännas ”polisiära” för besökande, dvs inget om lämpliga besökstider, inget om förbud mot att medföra blommor, husdjur m.m. Sådana anslag är dessvärre inte direkt ovanliga inom hälso- och sjukvården. Då känner man sig inte särskilt välkommen.

Den enda skylten som vi då och då tvingades sätta upp var den om pågående caliciinfektion. Den informationen togs säkert emot med stor tacksamhet. Men jag hoppas att den inte dyker upp på BRF Fliten.

Fyren vid Skogshyddan fyller sin funktion, utan att blinka.

Igår hade vi celebert besök av Ingrid. Den omtalade rågskorpsbagaren har bakat rulltårtan till bakelserna. Något rågmjöl tordes han inte hälla ner i degbunken. Garneringen överlämnades med varm hand till Anne.

 

Det är inte ovanligt att insändare och andra debattinlägg undertecknas med ”skattebetalare”.  Fast skattebetalare är vi faktiskt allihopa, de flesta dessutom stolta sådana.

Följaktligen borde det finnas ett lämpligare sätt att ge tyngd åt sitt inlägg. Sitt eget namn är aldrig fel – men knappast  ”skattefifflare”, ”skattesmitare”, ”skattekverulant” eller ”skatteflykting”. Det säger faktiskt sunt förnuft.

Däremot genererar tidningen ”Sunt förnuft” säkerligen många ”skattebetalare” till insändarsidorna.

Den tidningen låg i väntrummet på Öron-, Näs- och Halsmottagningen  på dåvarande Kärnsjukhuset (nuvarande Skaraborgs sjukhus) i Skövde när jag gjorde min praktik därstädes 1974.

Det häpnadsväckande var att tidningen var adresserad till överläkarens hemaddress på andra sidan Billingen. Ett rätt osunt tilltag kan tyckas, detta att släpa med den till  arbetsplatsen. Men de som tjänar bäst gnäller av någon anledning alltid mest.

Jag borde tvivelsutan ha skrivit en insändare om saken, dock med risken att för sådan näsvishet ha blivit tagen i örat av den skattetrötte men med skattemedel högt avlönade öronöverläkaren. Jag hade kanske rent av tvingats fly mottagningen, hals över huvud.

 

Visst är det bra med snöröjning. Nackdelen är att den is och snö som ligger kvar efteråt har blivit tillplattad och hård. Risken för fallskador ökar därför (enligt min åsikt) dramatiskt efter plogning. Att avsluta arbetet med sandning hjälper bara delvis.

Finns det någon bättre metod för plogning? Vid dagens långpromenad till Sjölunda fick vi hålla oss i traktorspåren vid vägkanterna för att inte halka omkull.

Kanske en lösning vore att skapa ett räfflat mönster i snön i samband med plogningen, ett mönster liknande det efter ett traktordäck och som gör att man slipper att ramla och slå sönder sig.

Tillägg bör att vi båda två hade broddar under promenaden. Men trots att det var lite väl glatt kunde vi ändå summera att det hade varit en både stärkande och glädjefylld promenad upp mot Sjölunda och busshållplatsen för lokalbuss nr 2.

De första svaren från DNA-testet har dykt upp. Jag uppges vara Skandinav till 93% men rötter finns även söderut i Europa.

Vi brukar ta tåget ner till Italien via Österrike och Brennerpasset. Det var inte långt från passet som Ötzi hittades, upptinad ur en glaciär, bara dryga 80 meter in på italiensk mark från Österrike räknat. Han verkade inte ha blivit nerklubbad men han hade en pilspets i ena skuldran som sannolikt orsakade hans död.

DNA-testet ser en koppling mellan mig och Ötzi:

Det kanske är därför tågresan ner genom Sydtyrolen känns så njutbar. Velinga, som mormor och morfar kommer från, har fått en konkurrent i Bolzano. Men frågan är väl ändå om inte Hökensås, Velinga kyrka, Mossagården och Aplagården ligger mig varmare om hjärtat. Det där med snö och is är jag inte så mycket för.

Äntligen! Efter lång tids frånvaro i butikernas frysdiskar har sillen åter dykt upp.

Våra Omega-3 nivåer är säkert nere på bottennivåer vid det här laget, något som varken hjärtat eller centrala nervsystemet lär uppskatta.

Men nu skall det bli ändring på det. Till lunch idag serveras panerade ugnsstekta sillfiléer med potatismos, rårivna morötter och krösamos på Norrlandslingon!

Varför sillen var borta under så lång tid känner vi inte till, inte heller hur det gick till när sillen åter gick till.

Plötsligen dyker det upp, huset där min bästa kompis under skoltiden bodde. Jag är lite tveksam till att fotot är taget 1960. Troligen är det något år senare.

Det var kompisens föräldrar som lärde mig att älska och värna naturen. Utflykterna till Hornborgasjön och Ammenäs (i Bohuslän) blev många. Några köpcentra var det aldrig tal om.

Gunnar och jag ägnade oss åt pyroteknik i den högre skolan och det är ett rent under att huset fortfarande finns kvar. Vi hade fri tillgång till eter och kloroform, trots att vi bara var i 10-årsåldern. De enda som somnade in var dessbättre enkom de fjärilar vi hade fångat.

Om det var under realskole- eller gymnasietiden vi i hemlighet lät konstruera en hembränningsapparat nere i hobbyrummet minns jag inte. Däremot är minnet rent och klart vad gäller resultatet – totalt odrickbart! Vad som hade hänt om Gunnars föräldrar hade upptäckt våra förehavanden vågar man knappt ens tänka på.

På den kortsidan av huset som är vänd mot åkern finns källardörren. Gunnar råkade stänga den när jag hade vänster lillfinger innanför dörrkarmen på gångjärnssidan. Fingertoppen rök och det blev akut operation. Ny hud till fick transplanteras från underarmen. Fingertoppen hamnade i en musfälla på vinden.

Så illa kan det gå om man inte kan hålla fingrarna i styr. Men som tröst fick jag jag boken Robinson Crusoe av Gunnars föräldrar. Boken var nästan värd sitt pris. Dessutom har jag faktiskt ett finger som inte lämnar några bestående avtryck.

Många positiva minnen har jag (som vanligt arbetarbarn) från denna villa med högt utbildade och välbeställda vuxna. Där fanns allt det jag bara kunde drömma om – kameror, förstoringapparat, en fantastisk märklinjärnväg, böcker, bil (min far hade bara moped).

Och tänk så många gånger jag fick följa med till sommarstugan vid  Havstensfjorden där vi lärde oss att simma, tittade på fåglar, fångade fjärilar och klättrade i träd. Min far hade sina semesterperioder utspridda mellan början på maj och slutet på semestern. Under mina 12 år i skola kunde vi därför bara åka på semester vid 2 tillfällen, 1959 för att tälta i Lysekil och 1967 för en sommarvecka i nu TV-aktuella Gammelgården i Björkliden. Givetvis företogs båda resorna med tåg.

Sist men inte minst – jag behövde aldrig känna att jag kom från en lägre socialgrupp, utan behandlades som en jämlike. Och när Gunnar och jag tog realexamen var mina föräldrar och min mattelärare, Gunnar Storm, bjudna på middag hos Ulfs. Det fanns verkligen inga vattentäta skott mellan hög- och lågutbildad.