Bengt Rahms blogg

Inget snack om saken. Boken om Leif GW Perssons yrkesliv slår knock out på konkurrerande TV-kanaler och deras banala och ibland rent av skruvade program.

När Erland och morfar hölls på lekplatsen nere vid Skogshyddan sprang de på en isbjörn. Med tanke på den närmast arktiska kylan som rådde var det inte så konstigt med björnen. Erland undrade om den levde men den såg helt stendöd ut, antagligen ihjälfrusen.

Ett av livet goda ting är Kling.  Denna kyliga dag skulle emellertid en kopp varm choklad  ha varit att föredra framför en iskall glass, om nu caféet hade hållit öppet. Men på detta tidiga vårtecken får vi vänta ytterligare två veckor.

Att inte stanna för att släppa fram fotgängare på övergångsställen är både lagstridigt och rent svinaktigt.

Hur en bilist medvetet kan låta bli att stanna övergår bloggarens förstånd. Men han har sina aningar. Beteendet talar för den allvarliga personlighetsstörning som karakteriseras av följande kadinalsymtom:

Bryter eller tänjer ofta på lagen
Ljuger och bedrar andra konstant
Är impulsiv och planerar sällan eller aldrig i förväg
Bryr sig mycket lite om andras säkerhet eller välmående
Tenderar att ofta vara aggressiv, konfliktsökande och kan använda fysiskt våld
Oansvarig
Känner inte ånger eller skuld

Bloggaren kanske tar till i överkant men de som medvetet utsätter andra människor för livsfara är inte vatten värda.

Skillnden mellan P och S är faktiskt hårfin: http://skillnadmellan.se/skillnaden-mellan-psykopat-och-sociopat/

Men nioåriga Frida har modet att lyfta fram detta skrämmande och förkastliga beteende:

 

Erland bekantar sig med den stadsnära lantgården i Råda. Där finns bl.a. hönor, hästar, får och katten Findus. Men det bästa är nog ändå caféet med tillhörande stugvärme och Festis.

Och någon sådan där frusökande bonde slapp vi tack och lov!  Men en åsna och getter med långa bockskägg, det stötte vi faktiskt på.

Erland slår följe med morfar genom ”Tuben” på Skövde C.

De båda har inte fokus inställt på ledsamma Skövde (men de har vett att undvika diskussion med de som kallar den ”Staden i våra hjärtan”).

För att nå fram till beboeliga bygder anser de båda att de först måste ha passerat Billingen och kommit i höjd med Ljungstorp och Varnhem.

Erland är dock inte nöjd förrän han nått fram till vackra Stenhammar och alla de lådor med gamla leksaker som står och väntar på honom.

 

 

 

I detta fall inte utan anledning…

En i frysen upphittad påse med Norrlandslingon fick mig att lämna både släktforskning och Wille Vingmutter. Men det var tur att Anne fanns med som mentor. Annars hade burkar och lock förblivit okokta och upp och ner hade burkarna garanterat aldrig hamnat. Men i min stora aningslöshet följde jag (som brukligt) bara det som Vår Kokbok har att anföra.

 

Han undrar dock hur ledande personer inom (M) och (KD) är funtade som inte är intresserade av att värna skapelsen. Men så himla gott att de blåbruna krafterna inte får mycket till politiskt inflytande.

Underbara Västerplana Storäng har redan ett säkert skydd. Det skyddet lär varken Kristersson eller Busch Thor rå på:

 

 

Bloggaren är ingen vän av partier på den mörkblå högerkanten. Att det var en hjärtefråga för (m), (KD) och (SD) att återinföra entréavgiften till de statliga museerna var allmänt känt.

Men desto gladare blir bloggarparet, och många med dem, när (s), (L), (C) och (MP) vill behålla de fria entréerna.

Kulturupplevelser skall inte vara några statusmarkörer och vårt gemensamma kulturarv skall självklart vara tillgängligt för hela befolkningen, oavsett ekonomiska förutsättningar.

Bloggaren tänker på Länsmuseet i Skara som trots att det inte är statligt har fri entré och därmed lockar mycket publik. Men Vänermuseet vill ha en 50-lapp av varje vuxen. Det borde våra lokala politiker ändra på. Som det är nu är ju verksamheten knappast någon kioskvältare, kanske snarare ett ideologiskt bottennapp.

 

 

Det är trist att lyssna till Naturskyddsföreningens förre generalsekreterare Svante Axelsson när han medverkar i Go’kväll. Han tycks vara helt teknikfixerad och inbillar sig att vi kan få en bättre och hållbarare värld genom ny teknik och fortsatt tillväxt.

Bloggaren tror inte ett dyft på detta. Visst behövs det fler solceller och mer av vindkraft. Men det viktigaste är att vi alla lever ett förnöjsamt liv, ett liv där det lilla kan bli det stora. Vi behöver inte flyga till Thailand när vi kan ta tåget till Varberg. Vi behöver inte husbil, två bilar, båt, sommarstuga, jättestor villa, motorcykel, walking closets osv. osv.

Lycka är att se det stora i det lilla. En naturmänniska som hade den förmågan var Jan Danielsson. I Mitt i Naturen kunde han ägna ett långt inslag åt en liten rar blomma.

Bloggarparet såg honom en tid innan han gick bort. Det var på ett fik i Göteborg, inte av det lyxigare slaget, men han såg ändå ut att njuta för fulla muggar när han satt där på 7-Eleven på Västra Hamngatan och blickade ut mot spårvagnarna kring Grönsakstorget.

Jan var en riktig förebild. Han hade troligen inga (i motsats till Svante Axelsson) naiva drömmar om ett fossilfritt flyg.

Det fysiska resandet känns allt mer omodernt. Det är istället den inre resan som räknas. Det begrep Jan Danielsson.

Visserligen var min morfar i Förenta Staterna i två år i början av 1900-talet. Men när han var åter i Skaraborg igen lämnade han aldrig hemsockna. En långresa, sedan fick det vara nog med sådana eskapader.

Att i stället för tillväxt fokusera på nerväxt, alltså negativ ekonomisk tillväxt, skulle kunna leda till ett bättre samhällsklimat. Det skriver Hans Sternlycke i Miljömagasinet: ”Ett socialt och kulturellt rikt liv betyder mer än ting, sedan de grundläggande behoven är tillgodosedda. Nerväxt i stället för tillväxt vore ett politiskt mål mer i människors intresse.”

Det är således hög tid att vakna. Det gäller inte minst för f.d. och kanske även nuvarande höga befattningshavare på Naturskyddsföreningen, de som låter som företrädare för Svenskt Näringsliv. Lite ny teknik skadar inte men det är endast genom ett anspråkslöst leverne vi kan rädda Jorden. Det räcker med vanligt hederligt bondförnuft för att begripa en så enkel sak.

 

I väntan på sanningen är släktträdet helt utan grenar. Det tar bortåt 6 veckor innan svaret på DNA-testet kommer från Houston i Texas.

Man kan ju faktiskt inte vara säker på någonting innan beskedet har kommit. Modern påstod att det föddes så många barn samtidigt på förlossningen på Länslasarettet i Lidköping när bloggaren kom till världen så hon undrade om denne hamnade i rätt familj, eller hörde hemma i t.ex. Nossebro. Att det var ett väldigt barnafödande just då bekräftas av att bloggaren känner hela tre andra pojkar från Lidköping som föddes dagarna kring den 25:e juli 1952.

Dessutom kan ju någon hittills okänd bock kan ha varit framme under tidernas gång.

Tittar bloggaren ut genom köksfönstret ser han faktiskt ända hem till det berg där han tillbringade tonåren. Granskar man fotot nedan noga ser man en lång grå limpa längs horisonten (ngt till höger i bild). Det är med stor sannolikhet Mösseberg, eller möjligen en kombination av Mösse- och Ålleberg.

Det är där uppe på Högfalan han har sina rötter. Sen får det vara hur det vill med Nossebro. Blev han bortbytt så var det ju ändå en himla tur att han slapp växa upp i en sådan gudsförgäten håla som Nossebro, oaktat att moderns funderingar skapade ett visst svårmod hos sonen.