Bengt Rahms blogg

I dagens NLT kan man läsa att stadens fäder i mitten av 1800-talet tackade nej till att få Västra Stambanan dragen genom Lidköping, detta med hänsyn till sjöfartsnäringen som inte ville ha konkurrens av järnvägen.

Med ”stadens fäder” menas kommunfullmäktige. När beslutet fattades torde fäderna enbart ha bestått av gubbar och inga mödrar. Hade ”stadens mödrar” haft hand om kommunens affärer, utan gubbinblandning, kunde vi i nutid ha tagit oss till Stockholm på 2 timmar och till Göteborg på 50 minuter.

Skyddandet av skeppsredarnas intressen är fortfarande en stor angelägenhet för inflytelserika krafter i denna bygd. Det räcker med att Göteborg skall bygga en ny bro för att få någon redarvän att fatta pennan och rasa mot planerna.

Tänk om det kunde finnas någon mäktig manlig invånare som kunde ryta ifrån och kräva en satsning på godstransporter på järnväg till och från Lidköping. Men någon sådan lär vara svårt att hitta.

Vad det ensidiga värnandet av sjöfarten i denna av slutna sällskap präglade stad beror på, det vet inte bloggaren med bestämdhet. Men han har sina onda aningar.

När bloggaren var 6 år och skulle opereras för blindtarmen på Falköpings lasarett kom kyrkoherde Johansson fram till honom där han låg på en brits på akutmottagningen. Bloggaren lär då ha yttrat: ”För hundra gubbar, jag måste hem till karnevalen!!”  Vad det uttalandet har med artikeln i NLT att göra kan man verkligen fråga sig. Kan det möjligtvis ha något med de där gubbarna att göra?

Om bloggaren kom iväg på någon karneval minns han inte men järntabletter fick han äta en lång tid efter operationen, krossade i hallonsylt. Det smakade riktigt illa. Men smak för det som transporteras på räls av järn, det fick han. Och efter att ha delat rum på lasarettet med sju gubbar i åtta nätter i en trång, unken sjukhussal är han vaccinerad för hela livet mot det elände som benämns slutna sällskap. Det fanns ju inte ens en ”damklubb” att söka sig till.

Att vara 6 år och skild från föräldrarna under så lång tid gör att bloggaren har en kronisk form av hemlängtan. Men han åker gärna och hälsar på, men då måste resan gå som på räls.

I dagens SvD får man konkreta råd i konsten att radikalt minska sina koldioxidutsläpp.

Att flyga inrikes är väl i princip det dummaste man kan göra. Inte är det så mycket bättre att flyga utrikes, med undantag för att hälsa på närstående i avlägset belägna länder.

Själva artikeln är låst för icke prenumeranter men några bilder kan säga mer än flera tusen ord.

Apropå villabilden så tror bloggaren att den som inte går på vansinnstrenden att låta sten- och makadambelägga stora delar av trädgården utan istället odlar potatis, grönsaker, frukter och bär i densamma kan bo kvar med mycket gott samvete:

Det är klart att det skall serveras Vätternpotatis till sillen på tåget från Nässjö via Jönköping och upp mot Skaraborg. Men tallriken fick vi lov att införskaffa i bistron på snabbtåget från Malmö mot Stockholm och julmusten var utbytt mot SJ-kaffe.

Röda Korsets verksamhet i Hässleholm är i en klass för sig och föreståndarinnan har till och med fått pris som årets vardagshjälte. Inte att undra på eftersom hon brinner för att hjälpa andra.

Medmänsklighet är långt ifrån en självklar egenskap hos vissa grupper av svenskar, men på Röda Korset i Hässleholm är det ordet själva ledstjärnan för verksamheten.

Att Isak och farfar trivs bland alla skänkta leksaker, det kan ni ge er den på!

I två timmar hade bloggaren sällskap av denna orädda skånska rödhake. Den var säkert orolig för att bloggaren med sitt intensiva klippande skulle förstöra fågelns favorithabitat, som ju är just buskage.

 

När bloggaren gick ut för att hämta Norra Skåne i brevlådan här nere i Skåne i morse blev han varse både Venus och månen borta i Österland. Det gick inte att låta bli att fotografera.

I princip samtidigt tog bloggarhustrun ett foto på de båda himlakropparna, då sedda från bostaden i Lidköping.

EIsak och farfar tog en promenad bort till Eko-bonden. Där såg de kossor i fjärran och fem hästar och en katt på nära håll.

På hemvägen gick de förbi det fina koloniområdet. Men farfar hade haft noll koll på Isaks vad som hänt med Isaks vantar. Att Isak hade kasat långt ner i barnvagnen hade inte heller det uppmärksammats.

 

Bloggarens julgran hamnade inte på prispallen – av rätt förklarliga skäl.

Den på godisbordet var inte heller så mycket att hänga i granen.

När barnbarnen blir lite krassliga får man hoppa på tåget och inte glömma att ta med lite förning.

Att SJ sedan erbjuder Wraps med svaveldioxid får man försöka stå ut med. Det hade varit värre om det hade varit svavelväte.

Väl framme i Skåne bakades det kladdkaka. Men lille Isak fick inte vara med för han påstås kladda alldeles för mycket. Han hade dock järnkoll på att farfar inte brände vid kakan.

 

 

I fiskfoder är det fritt fram att tillsätta ämnet etoxikin som konserveringsmedel, detta för att fodret inte ska härskna och EXLODERA!! under längre transporter.

Odlad lax innehåller stora mängder av detta gentoxiska och kromosomskadliga ämne.

Men vi som hellre äter fritt simmande och giftfri sill från Atlanten har det inte lätt. Sillen har slutat att gå till i butikernas frysdiskar. På Coop i Hässleholm finns den inte. Inte heller på Willys i Lidköping. Hos den store och enormt rike ICA-Handlaren på Framnäs lär sillen ha siktats, men idag fanns den då inte.

Vad är det som händer? Jag tror inte att det är ont om sill i haven. Men en tanke är att många hellre väljer giftbemängd lax pga att den är bekvämare att laga till och att efterfrågan på sill därmed har dalat.

Men tänk er panerad, ungsstekt sill med potatismos, rårivna morötter och lättöl. Det finns inte många maträtter som kan konkurrera i smakupplevelse. Och billigt är det – och enormt nyttigt därtill!

På Willys föreslog två i den glada personalen att bloggaren skulle skaffa sig ett metspö. Men det är betydligt bättre om alla sillälskare fångar upp någon bland personalen – på Coop, på Willys och hos den stormrike ICA-handlarn – och kräver att sillen åter skall gå att fiska upp ur frysdisken, filéad och klar för anrättning.