Det finns ett nålsöga inom sjukvården som kan handla om liv eller i värsta fall död. När du ringer kan den som svarar i andra änden vara en sjuksköterska (inte sällan manlig sådan) som har blivit just sjuksköterska pga att individen i fråga har fascinerats av infantila blåljusserier.
Att tvingas tala för sin sak med en individ som präglas en arrogant stöddighet och ”det är jag som vet bäst” – attityd ställer krav på den sjuke (eller dennes anhörig om den krasslige inte själv är kapabel att ringa). Det gäller nämligen att kunna argumentera för sin sak om man skall ha en chans att få tillgång till den vård man vet att situationen absolut kräver.
Vid ett tillfälle fick bloggaren ta till argumentet att han och hustrun har arbetat över 80 år i sjukvården (tillsammans) och med den erfarenheten begriper de att detta är något allvarligt som inte låter sig hanteras med hjälp av egenvård eller en tid på vårdcentralen om 14 dagar.
Vid fem tillfällen under cirka femton års tid har samma situation upprepats. Det har varit en hård kamp mot 1177-representanten men bloggarparet har vunnit alla de matcherna. Och det har verkligen varit tur att det slutat så. Väl inne på akutmottagningen, och där undersökning av ”icke blåljusromantiker”, har det blivit omedelbar inläggning på sjukhus.
Hur samtalet slutar för en riktigt gammal och skröplig människa vågar man knappt ens tänka på.
Bengt Rahms blogg 