Bengt Rahms blogg

Trump hör ju hemma på USA:s motsvarighet till Säters fasta paviljong!!!

Och jag som redan ligger golvad efter gårdagens båda vaccinationer…

Nervositeten är märkbar i vågmästar­staten Georgia inför valdagen. Lokalpolitiker oroar sig för kaos och våld. En republikansk väljare ger skäl till oron. ”Om Kamala vinner får vi korrigera manuellt”, säger han till SvD.

https://www.svd.se/a/KMbvMo/okad-oro-i-georgia-infor-presidentvalet-i-usa-2024

SvD möter 35-årige Caleb i en vapenaffär i staden Smyrna norr om Atlanta. Han berättar att han stridit i Afghanistan i tio månader men nu återvänt hem och jobbar för ett företag som säljer medicinska hjälpmedel. Han röstar för Trump och tror inte att Harris har en chans.

– Om Kamala Harris vinner har valet stulits. Då är det valfusk. Så enkelt är det. Och då måste vi korrigera det manuellt.

Vad menar du med det?

– Om det blir spänt tar vi våra grejer och sticker för att fixa saken. Alla jag känner är duktiga med vapen.

Tänker de fira tillsammans med Trump, Musk och Putin? Man kan nästa tro att så är fallet.

Men vi får hoppas och tro att den fruktansvärde narcissisten går på pumpen, och att det därmed får bli gravöl istället.

Idag vaccinerades jag mot både covid och säsongsinfluensa (på GVC).

Inte för att jag själv behöver det, men visst skulle det behövas ett högeffektivt vaccin mot fascism.

Bara i USA skulle det gå åt 150 miljoner doser, och minst lika många i Ryssland. I vårt land är cirka 20% av befolkningen drabbade, vilket genererar ett behov av 1,25 miljoner doser.

Jag ställer gärna upp som vaccinatör😊

Ur Olof Ehrenkronas ledare i SvD, publicerad på valdagen

Den stora amerikanska vanföreställningen har varit att Donald Trump bedrogs på sin valseger 2020. Trots alla bevis på motsatsen lyckades han få hela sitt parti att öppet hålla med honom eller hålla tyst om sanningen. Inte därför att alla tänker som han utan för att han har makt och lögnen tillåts leva vidare av sådana som vill få del av makten.

I stora drag sympatiserar hälften av väljarna med de politiker som har gjort sig delaktiga i bedrägeriet. Att vanföreställningen var på väg att leda till en statskupp tycks redan vara glömt och förträngt.

I ljuset av den stora vanföreställningen har republikanernas företrädare spridit andra påhitt som att invandrare i Springfield äter upp invånarnas hundar och katter. Trump själv har dessutom gjort gällande att det bland migranterna döljer sig personer som den fiktiva figuren och kannibalen Hannibal Lecter.

Demokraterna påstås förorda barnamord efter födseln och skolorna uppmuntra eleverna att byta kön. På valmöten målas bilden upp av pojkar som skickas till skolan och kommer hem som flickor. Vad som är propagandans överdrifter eller omdömeslösa försök att skämta är inte alldeles glasklart. Men även sådana påståenden måste, för att vara effektiva, grundas i fördomar med breda sociala och politiska referenser.

Men det som sker i den amerikanska val­rörelsen är inte isolerat till USA. I Europa utkämpas just nu det blodigaste kriget sedan andra världskriget som en följd av den ryske presidentens historiskt grundade vanföreställningar. I Kina och Nordkorea drivs totalitarismen av ideologiska förvillelser av liknande slag. Iran styrs av en regim där villfarelserna förankras i religionen.

Det är lätt att se hur hjärnspöken i det 21:a århundradet, tvärtemot vår intuitiva uppfattning om att vi lever i vetenskapens förnuftsbaserade tidsålder, i en skrämmande omfattning styr ledare i länder med stort våldskapital. Förvillelser som leder till handlingar präglade av hänsynslös brutalitet.

En valrörelse i USA tilldrar sig i den västvärld som är demokratins, upplysningens och den rationella vetenskapens hjärtland. Utbytet över Atlanten, av människor, erfarenheter, värden och idéer, har grundat mänsklighetens mest humana och resursstarka civilisation. Det hade inte varit möjligt utan ett ledarskap som förvaltade dessa värden och resurser väl.

Just nu, i vår tid, genomgår detta ledarskap en av sina värsta kriser. Oavsett valutgången är läxan redan given. Vi måste lära oss att välja våra ledare med större omsorg. Demokrati är också en rekryteringsprocess.

Den som tvivlar på att Jan Myrdal var en lögnare rekommenderas att läsa sonen Janken Myrdals efterord i boken De hemliga breven. Janken lyfter särskilt fram Jan Myrdals grova förtal av Jankens mor Nadja (sid 302-303).

Men nu har jag läst ut boken och nu är det dags att bege sig till Norrland. Boktipset fick jag från Gokväll.

Och den här historien är säkert med sanningen överensstämmande!

När vi hade sett klart på De Tre Moirerna på Bahnhof igår kväll kom Cecilia Månfagre ner och satte sig hos Anne och mig.

Hon bor på Tjörn men gick estetprogrammet på De la Gardiegymnasiet i slutet av 80-talet. Hon föll pladask för Lidköping. Det är väl egentligen bara saltvattnet som saknas. Och det är väl inte så lite egentligen!

Vi fattade väl egentligen inte vad de höll på med under sin performance, vi fattade mer när vi hade samtalat med Cecilia Månfagre, och vi fattade ännu mer när hade fått detta i vår hand:

I dagens SvD skriver Joanna Persman så här om konst (i en artikel om Gunnel Wåhlstrands utställning på Waldemarsudde):

Varför behöver vi konst? Marcel Prousts svar var att vi ”endast genom konsten kan gå ut ur oss själva, veta vad en annan ser av det universum som inte är detsamma som vårt och vars landskap skulle ha förblivit oss lika okända som de som kan finnas på månen.”

Samtidigt är konsten den krokiga vägen inåt. En mödosam, tidskrävande resa för att lära känna sig själv.

Hennes (Gunnel Wåhlstrands) konst är en besvärjelse mot döden. På bilderna har tiden krökts. Det förflutna eroderar inte utan kapslas in i ett slags evigt nu. De som inte finns längre blir levande på ett sätt som bara är möjligt i konsten

https://www.svd.se/a/rP5ave/hennes-konst-ar-en-besvarjelse-mot-doden

Obs att det inte handlar om fotografier utan om virtuosa tuschlaveringar!!

Årets Konstafton i Lidköping var en riktig fullträff. Och inte undra på det – med konstnärer som Ingan Linde och Hans Andersson.

Vi tittade även in hos Fredrik Ader, i Boxningshallen, på Formakademin, Bifrost, Lokrantz, hos Marianne Björn och Africa Coll.

Till slut hamnade vi på Bahnhof där Kill the Info Noice Art Group fick oss att fundera över den överdrivna materialismen och det informationsöverflöd som genomsyrar det moderna samhället.

Författaren Lena Einhorn härleder Benjamin Netanyahus maktfullkomligheten till något som drabbade hans pappa.

https://www.svd.se/a/o3vX7m/lena-einhorn-skymfen-mot-pappan-har-praglat-benjamin-netanyahu

Bloggaren läste boken The Netanyahus (av Joshua Cohen) för något år sedan. Ur bloggen: ”Jag har just läst klart boken om Netanyahus. Det är en helgalen Netayahufamilj som anländer till ett college i staten New York 1960. Ett av barnen heter Benjamin, och han är om möjligt ännu galnare nu dryga 60 år senare.”

Ur Lena Einhorns artikel i SvD:

Fadern Benzion Netanyahu var politiskt aktiv, som revisionistisk sionist, en högerman som förespråkade ett ”Stor-Israel”, utan territoriella kompromisser. 

Sonen Benjamin Netanyahu har återkommande gett uttryck för två till synes motsägelsefulla drag: en övertygelse om att endast han kan rädda det judiska folket och deras land, och ett totalt ointresse för samma land om det inte vill ha honom.

 ”Sedan valet 2015”, skriver den israeliske journalisten Alon Pinkas, ”har Netanyahu i princip förklarat krig mot sitt eget land … Han har i själva verket lyft sitt missnöje, sin ångest, sina förolämpningar (gamla och nya), sin hämndlystnad och sin politiska frustration, från en personlig till en nationell nivå.”

Netanyahu uppfattas i dag ha endast en ledstjärna: sin egen politiska överlevnad.

Otroligt klargörande är att i dag läsa den israeliske psykologen Shaul Kimhis analys från 2001, ”Benjamin Netanyahu: A psychological profile using behavior analysis”. En studie som baserar sig på material från Netanyahus första tid vid makten, 1996–1999.

”Benjamin Netanyahus beteende avslöjar många av egenskaperna hos en narcissistisk personlighet”, sammanfattar Kimhi sin studie; ”en tendens till megalomani (ett kopplande av hans personliga öde till det nationella), kraftfull ambition, total hängivenhet till sitt mål (framgång till vilket pris som helst), underlåtenhet att erkänna svaghet och vägran att ta på sig skuld.”

Kimhi tar också upp andra kännetecken: ”Netanyahus misstänksamhet visade sig från tidig ålder. Han ser konspira­tioner överallt – den som inte håller med honom har per definition fel och är emot honom, en fiende.” 

Kimhi kopplar i sin analys många av Benjamin Netanyahus personlighetsdrag just till relationen med den egna fadern: ”Netanyahu ser sig själv, liksom sin far, som en outsider till etablissemanget, alienerad och diskriminerad. Han har uppfattat alla politiska kollegor som rivaler och har tagit hämnd på dem som ertappats agera mot honom.”

Det kan i ljuset av detta synas ofattbart att Netanyahu lyckats hålla sig kvar vid makten längre än någon annan israelisk premiärminister.

Å andra sidan är han ju inte unik. Vi känner igen typen. I Donald Trump, Viktor Orbán, Vladimir Putin, Nicolás Maduro. Populistiska ledare som ofta når makten genom demo­kratiska val, och sedan vägrar att släppa den.

Netanyahu kan sicksacka, ljuga och presentera motsägelsefulla ståndpunkter med samma övertygelse, men han kommer alltid att återvända till den oheliga treenigheten: premiärministerskapet, hets mot vänstern och att föreviga ockupationen av territorierna.

Det otäcka är insikten om att nästan inga länder är immuna. Inte ens västerländska demokratier, som USA, eller Israel. En populistisk och karismatisk person, som bekräftar folks missnöje och behov av upprättelse, kan ”erövra” nästan vilken nation som helst.  Det finns inga säkra skyddsräcken. Och ju mer hotade sådana ledare är, desto farligare blir de.

Igår kväll tipsades jag av min ena son (eller var det egentligen av barnbarnet Simon?) om en dokumentärserie som handlar om Tjernobylolyckan, med material som inte har visats tidigare.

Jag fick lägga undan boken om skitstöveln Jan Myrdal.

Men den ena härdsmältan utesluter inte den andra. Även sanningen om Myrdal måste lyftas fram i ljuset, när tiden så medger.

Länk till del 1:

https://urplay.se/program/234073-tjernobyl-en-utopi-i-lagor-paradiset