Bengt Rahms blogg

Några tågkilometer efter Bankeryds station passerade vi gränsen.

Men vi såg inga murar och inga vakttorn.

De Små landens folk vill inte mucka gräl med västgötarna (icke heller vice versa) – inte för allt smör i Småland😊.

Öga för öga, tand för tand är inget som praktiseras här uppe i Norden.

I en utställning på Hässleholms Kulturhus fångar Mats Lindh det förbigångna materialet, det som rent av har setts som skräp av konstnären.

Och ungefär så här kan det se ut (till höger på målningen) när en underhuggare till skräckfiguren Elon Musk har tillåtits bruka Northvåld på jungfruelig Norrlandsnatur.

Det första jag fick se var Lisa när hon och hennes Ljungdala Toner var på körhelg i Lunds Domkyrka i våras.

Men där finns också några tröstens ord från den underbare prästen Urban Hagberg!

Dagen avslutades i kyrkan, där Lisa medverkade i Ljungdala toners skönsång🎶.

Den stadsdelskyrkan verkar i ett område där många olika kulturer möts:

Innan kyrkbesöket hade vi firat Isaks 7-årsdag, och det med ett hejdundrande tårtkalas😊

Isak och farfar tar en cykeltur bland Göingebygdens alla kolonistugor.

Tågmöte i Sandhem på vår färd mot Hässleholm.

Ett utmärkt ressällskap är en bok av Therese Bohman. Hon har precis blivit nominerad till SvD:s litteraturpris.

”Ibland fick hon en känsla av att de låtsades. Att människorna hon betraktade på torget ständigt upprätthöll en mängd fasader, en distans till själva livet, som samtidigt kanske var en förutsättning för att kunna leva på det sätt som förväntades av en vuxen människa, med familj och karriär och ett rikt socialt liv och en meningsfull fritid, enligt alla de bilder som salufördes av helgbilagor och inredningstidningar, och som skulle infrias i berättelser om helgens aktiviteter inför kollegerna i lunchrummet, i lyckade, lyckliga statusuppdateringar i sociala medier. De flesta andra människor verkade helt enkelt ha en avundsvärd förmåga att leva sina liv utan att blanda in sig själva alltför mycket.”

https://www.svd.se/a/lwO5Lo/de-ar-nominerade-till-svd-s-litteraturpris-2024

Klarläggande: Sandhem tillhör numera Jönköpings län (sedan 1998) men är fortfarande en del av Västergötland. Det är först mellan Habo och Bankeryd man som tågresenär passerar Smålandsgränsen.

En sårad KD-politiker har fått nog. Nedžad Deumić, lokalpolitiker i Stenungsund, lämnar nu KD i protest.

https://www.svd.se/a/73mQXB/kd-politiker-ebba-busch-bor-be-muslimer-om-ursakt

Om det hade funnits ett soundtrack för Kristdemokraterna under Alf Svenssons tid så hade det varit ”Heal the World” med Michael Jackson. I innehåll, anda och känsla. 

Ebba Buschs KD känns mer som ”Folköl och dunkadunka”, med Svenne Rubins. Folkrock från 90-talet.

Nedžad Deumić vill inte följa med på KD:s närmande till den nationalistiska idékloaken.

Ebba Busch fiskar sverigedemokratiska röster genom att peka ut en hel religiös grupp och avhumanisera muslimer.

Nedžad Deumić tycker att hederliga svenska muslimer förtjänar någon form av ursäkt från Sveriges vice statsminister. 

Han kommer att lämna partiet, inte bara på grund av Ebba Buschs utspel, utan för att han inte vill delta i Kristdemokraternas ”kulturkrig”.

Att som svensk muslim behöva bli kollektivt misstänkliggjord eller bestraffad för vad vissa muslimer har gjort, det kan han inte gå med på.

”Jag förtjänar respekt och trygghet. Och jag engagerade mig i ett parti som underströk det här, att människor ska känna sig trygga, respekterade och att religionsfriheten är viktig.”

Jag vill att de skall flyga norrut igen, och att vi åter kan lägga den dystra årstiden bakom oss.

Men den här boken skall ändå vara alldeles strålande, inte minst enligt Anne – och Babel. Biblioteket hör av sig när boken finns tillgänglig:

Boken här nedan (som jag just läst ut) var riktigt obehaglig. Någon gång under 1900-talet (efter Andra världskriget) har Sverige förvandlats till en socialistisk diktatur, liknande den i DDR. Angiveriet frodas, liksom pampväldet.

I en förtryckarstat går det inte att lita på någon. I ett sådant snävt och kontrollerande samhälle måste individen ständigt vara sin egen lägervakt och lära sig att dölja sina egentliga åsikter, tankar, och känslor.

Handlingen utspelar sig i Stockholms södra förorter, och kring Muskö.

Jag har inget att erinra mot ungdomar som kastar ägg på fasader tillhörande samhällets rötägg (då tänker jag givetvis på sådana högt uppe i hierarkierna).

Men när de gör det mot balkonger där det bor nästan 90-åriga pensionärer, då är det lätt att ilskna till.

Den är vacker, den är otäck, och framför allt är den viktig. Läs den.

Josefin Holmström, Svenska Dagbladet

Och det tänker jag göra.