Bengt Rahms blogg

Med felmarginal inräknad inträffade födelsen fyra till sju år före Kristi födelse. Och det är inte säkert att det skedde i Betlehem. Det kan lika gärna ha handlat om Nasaret.

https://www.svd.se/a/VzeQj1/jesus-ar-den-obesegrade-solen

Hämtat ur Understreckaren:

De tidiga kristna hade inget julfirande. Deras centrala firningsämne var Jesu uppståndelse från de döda, som man kom samman för att fira varje söndag. En särskild dag för firandet av Jesu födelse uppkom först i mitten av 200-talet, när de kristna i Alexandria började fira en fest till minne av Jesu födelse den 6 januari. Det julfirandet vann stor utbredning bland de kristna i den östra halvan av romarriket.

De kristna i den västra delen av romarriket började fira jul först runt år 330 och deras firningsdag blev den 25 december. Det var ingen slump, för på den dagen inföll Sol invictus-festen då man i Rom firade den obesegrade solguden som övervunnit vintermörkret och nu återvänt med ny kraft. Den föreställningen började de kristna tillämpa på Jesus, med hänvisning till Johannesevangeliet. 

Johannes har ingen berättelse om Jesu födelse. Han inleder i stället sitt evangelium med en konstfull poetisk prolog med kosmiska dimensioner. Med tankar hämtade ur Gamla testamentets vishetslitteratur talar Johannes om det gudomliga Ordet som kommer in i världen och blir människa för att lysa upp världens mörker. Jesus är det gudomliga ljus som lyser upp människornas mörker och som med sin uppståndelse från de döda har besegrat världens alla mörka krafter, förklarar Johannes. 

Det budskapet förvandlade den romerska solgudens festdag till Jesu födelsedag. Och i fornkristna hymner som ”Splendor paternae gloriae” (”Du strålglans av Faderns härlighet”) hyllade man den uppståndne Jesus som den sanna sol invictus – den sol som har besegrat själva döden och som aldrig mer går ner.

Charles Dickens hade egna, bittra erfarenheter av fattigdom i barndomen. Det gav honom ett livslångt socialt engagemang, som kanske allra bäst kom till uttryck i en av världens mest berömda julberättelser.

https://www.svd.se/a/Ooa1LO/charles-dickens-budskap-behovs-aven-julen-2024

Charles Dickens ”En spökhistoria vid jul”, eller ”A Christmas carol” som den heter på engelska, publicerades för första gången 1843. 

Denna långnovell är berättelsen om Scrooge, en snål gammal man som gjort det till en vana att betala sina anställda urusla löner, undvika den lilla familj han har kvar, och vara allmänt otrevlig: en genomrutten, iskall syndare till människa, helt enkelt. Han avskyr allt vad mänsklig värme heter, och särskilt julen. Den enda anledningen till att hans stackars hunsade bokhållare Bob Cratchit får ledigt på juldagen är för att ingen vill göra affärer då, så Scrooge kan ändå inte arbeta.

Men på julnatten besöks Scrooge av den döde Jacob Marley – Scrooges forna kollega, som i spökform visar upp de tunga kedjor han bär på, och som han smitt under sitt liv genom sin själviskhet och girighet. Marley varnar Scrooge för att han själv är på väg att gå samma öde till mötes – eller möjligen ett än värre – och berättar att han denna natt kommer att besökas av tre andeväsen. De är i tur och ordning Forna julars ande, Nuvarande julens ande och Kommande julars ande.

Dessa varelser tar med Scrooge på en resa i tid och rum, där han får möta sig själv som barn, ensam och föräldralös i en dragig skolsal, och även får återse sin ungdoms fästmö, som lämnade honom då hon insåg att han älskade sina pengar mer än henne. Han får tjuvkika på den fattiga familjen Cratchits julfirande, och blir särskilt berörd av lille Tim, Bob Cratchits svårt sjuke son. 

Men det är ju precis sådana som Tim som Scrooge i ett utslag av timbroitisk iver velat göra sig av med när han avfärdat insamlingar till fattiga med en hänvisning till problemet med överbefolkning. Vad ska vi med halta och lytta till? De kostar ju ofantligt mycket pengar.

Dickens levnadstecknare Michael Slater menar just att denne med sin spökhistoria fann ett mycket mer effektivt sätt att kampanja för fattigas rättigheter än att skriva pamfletter. Dickens hade egna, bittra erfarenheter av fattigdom; hans far skickades i fängelse på grund av obetalda skulder och Dickens fick själv sluta skolan som 12-åring för att arbeta i en fabrik. Det ledde till ett livslångt socialt engagemang och gjorde avtryck i snart sagt alla hans romaner.

Och Scrooge vänder om från sin misantropi och sitt svaghetsförakt när Kommande julars ande visar honom en enslig och övergiven grav dit ingen kommer – Scrooges egen grav. Men det som påverkar honom mest är kanske att anden också låter honom förstå att lille Tim inte kommer överleva om inte familjen Cratchit får det bättre ställt. 

Dickens tycks säga att det är svårt att känna för den vi inte har mött ansikte mot ansikte, inte har lärt känna. Den som avskyr fattiga gör det delvis för att hon inte ser dem som fullt ut mänskliga, som hon själv. Det andarna gör för Scrooge är på sätt och vis samma sak som Dickens gör för oss – det vill säga, berättar sagor som gör att vi kan leva oss in i andras omständigheter. Litteraturen som väckarklocka för empatin, helt enkelt.

”En spökhistoria vid jul” har varit populär sedan den publicerades, men den har fått ett uppsving bland unga på nätet. Klassmedvetna generation z-amerikaner hyllar en julberättelse som avkräver de rika ansvar och konkret omfördelningar av resurser. (Tänk om de bara hört talas om ”Karl-Bertil Jonssons jul”!) 

I Dickens London fanns inte mycket till julstämning, men om han sett 2000-talets julfiranden hade han inte kunnat klaga på bristande festlighet – men väl på bristande medkänsla och samhällsansvar. 2024 hårdnar klimatet återigen för de mest utsatta bland oss. Göteborgs stadsmission rapportera att rekordmånga familjer sökt stöd inför julen – ansökningarna har ökat med 38 procent sedan förra året. Föräldrar låter bli att hämta ut sina mediciner eller pantar burkar för att ge barnen en julgran; de som har det allra svårast får avstå mat för att barnen ska få äta sig mätta, för under lovet får de ju inte mat i skolan.

Budskapet i ”En spökhistoria vid jul” är lika brinnande aktuellt i dag som det var 1843. Så läs, begrunda och swisha en slant till valfri välgörenhetsorganisation!

Via Torgny och Tommy har jag fått denna tänkvärda juldikt i min hand.

Tomten, dvs Walle lär bo bortåt Flobyhållet.

Ledaren i SvD den 21/12 avhandlar psykoanalysens bidrag till rättsrötan.

Frilansjournalisten Christian Dahlström har i boken ”Den enda rätta läran: Så förblindade psykoanalysen det svenska rättsväsendet” visat att vi har alltför lätt att tro på berättelser, också i det svenska rättsväsendet.

”Till tragedierna hör förstås också psykoterapins intåg i rättsprocesser. Som domen mot den påstådda seriemördaren Thomas Quick, vars påtända babbel accepterades som erkännanden. Hit hör också en påtagligt kreativ och styrande behandling av barns vittnesmål, betydande för exempelvis utpekandet av två barn för Kevin-mordet och det nu uppmärksammade skuldbeläggandet av allmänläkaren och obducenten för Catrine Da Costas död 1984.

Några inflytelserika psykoanalytikers teorier om bortträngda minnen ihop med ledande frågor och fantasifulla tolkningar blev här blev en del av den ”expertis” som dömde oskyldiga människor till straff och vanära. Som Christian Dahlström pedagogiskt visar är detta arbetssätt psykoanalysens själva grund, även om det var en särdeles elak häxbrygd av vilda teorier och grupptänkande som kom att påverka svenskt rättsväsende under några decennier.

Så nej, vi behöver inte mer av fantasieggande berättelser. Sådana har grandiosa personligheter, med ett ovarsamt förhållande till fakta och belägg, bara alltför lätt att producera. Och vi andra är både som allmänhet och i våra yrkesroller ofta alltför benägna att tro på dem. Det har i alla fall psykoanalysen producerat ovedersägliga empiriska belägg för.”

Om du kissar för sällan kan du dö, av blodförgiftning.

I boken ”Från det inre av Västergötland” karaktäriseras Falbygsklinikerna som ett mentalsjukhus från den kemiska psykvårdseran. Jag är inte helt övertygad om att den eran är slut.

Länssjukhuset i Falköping hade ett antal berömda överläkare, som Peter Westerberg som såg till att försköna staden genom att medverka till tillkomsten av Planteringsförbundets park. Staden var faktiskt helt trädlös ända in på 1890-talet!

Överläkare Petterson hade en son som kom att bli en av bygdens mera kända konstnärer, Gösta Pettersson. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gösta_Pettersson_(konstnär)

Den excentriske och hårdföre, ja närmast hänsynslöse läkaren Karl Schiller påstås i boken ligga bakom tillkomsten av jakthundrasen Schillerstövare. Wikipedia har en annan uppfattning. Där snurras det om en bonde från Stenungsund och om Kavlås bruk https://sv.wikipedia.org/wiki/Schillerstövare

Länssjukhuset ledde sitt orenade vatten till Hulesjön, en sjö på vilken läkarna och stadens övriga socitet rodde omkring, gjorde strandhugg och kopplade av med sina picknickkorgar på stränderna🫢

Hulesjön (från Wikipedia), med Mösseberg, Slalombacken – och Bestorp som bakgrund, där mina föräldrar kom att bo i 50 år!

När de första jägarna kom till Falköping efter det att inlandsisen hade dragit sig tillbaka drogs de till den mäktiga Ballerstenskällan, belägen nära den lilla gångtunneln som numera förbinder Smedjegatan med Rantens gård. Källans dragningskraft kan ha varit ett ”frö” till det som många tusen år senare blev staden Falköping.
Men när det blev dubbelspår förstördes den gamla kultplatsen.

En annan uppgift jag har hittat i boken ”Från det inre av Västergötland” är att det äldsta fyndet av katt i landet gjordes vid Överbo nära Varnhem. En kvinna, en vinthund, en katt och en kattunge hittades i en gravhög som hade tillkommit på 100-talet e.kr.

Ett skelett från en gånggrift vid Frälsegården nära Gökhem visar att människorna i trakten hade sina rötter i Mindre Asien.

I samma gånggrift har världens äldsta belägg för pest påvisats.

Det stor huset vid Tingshögen, vid norra infarten från Skara, beboddes av kalkbruksdirektören Nymberg. Han hade skapat företaget Västergötlands förenade kalk, med säte i Uddagården. Nymberg skall ha varit en av de 10 rikaste i landet. Han ligger begravd i Torbjörntorp.

Ättlingar till kalkarbetare kan söka stipendier i Nymbergs fond

https://gwnymberg.se

Det är synnerligen plågsamt att se dokumentärserien om styckmordet på Catrine da Costa.

Varje normalt funtad individ inser att det handlar om ett justitiemord. De båda läkarna är givetvis helt oskyldiga.

Men en som inte ångrar sig är rättsläkaren Jovan Rajs. Det fick F&F:s Per Snaprud erfara.
Den som tar del av länkens innehåll förstår också betydelsen av rubriken.

https://fof.se/artikel/styckmord-och-vetenskap/

Och den som följer serien förfäras med all sannolikhet även av allmänläkarens hustrus patologiska agerande, liksom av rättsrötan i det svenska rättssystemet.

Jag hittade den här på Falköpingssidan på Facebook (se nedan), den med det underliga namnet ”Vi som kom ihåg hur Falköping såg ut förr”.

Om minnet har börjat svikta har man kanske inte så mycket att komma med. Det är skillnad på de som verkligen kommer ihåg.

Nog om det. Det var det här som dök upp:

Men smärtfritt var det nog inte.

Om professorn i kyrkohistoria, Joel Halldorf – Sveriges kristna ”poster-boy”

https://www.svd.se/a/Xj4JW7/joel-halldorf-om-paven-och-anders-hansen-samhallet

Några utdrag ur texten:

Konflikten har pyrt sen i somras och handlar om ifall Lewi Pethrus – svensk pingströrelses store fader och Kristdemokraternas grundare – ägnade sig åt antisemitism (avhandlat i en artikel i AB).

Nu har Halldorf bjudit in till symposium. En längre version av artikeln ska skärskådas.

Den tar upp en av Lewi Pethrus söndagspredikningar från 1930-talet, där han beskriver nazisterna som ”jägare” som ska mota judarna rätt, alltså till det heliga landet – ett tecken på Jesu återkomst. Underförstått: det finns en religiös poäng med nazismen?

Joel Halldorf tycker att seminariet om Lewi Pethrus och antisemitismen satte fingret på något sant. ”Det är jätteviktigt att pingströrelsen får syn på de auktoritära tendenser som finns hos dem, som kan förklara varför en del frikyrkliga grupper lockas av auktoritära politiker i dag.” 
_______________________________

Podden ”Stormens utveckling” konstaterade i våras att religiösa gått från att ses som ”mentalt efterblivna” till folk som förstår poesi. Intellektuella, typ.

Joel Halldorfs hemmaplan, kristendomen, är hetare än på länge, i kultur och politik och DN:s kulturchef Björn Wiman har rent av börjat bära kors, och sällar sig till en skara kristet profilerade redaktörer.

Men utvecklingen sträcker sig längre än Björn Wimans skägg. 2023 var andelen som lämnade Svenska kyrkan mindre än på 23 år. Antalet nya medlemmar är femsiffrigt för tredje året i rad och fler unga konfirmerar sig. 

________________________________

Något hände som fick Joel Halldorf att byta riktning. Under 1990-talet nådde en Livets ord-osande våg hans församling. Det var en ny form av det som kallas karismatik och som i en extrem tappning nådde Knutby.

Joel Halldorf reagerade när han mötte folk som pratade om demoner och pengar, ”rena charlataner”.

– Det kunde komma kringresande predikanter och säga att Gud har sagt till mig att någon här inne ska ge 500 kronor i kollekten i dag.

Många av Joel Halldorfs generationskamrater skrämdes från det kyrkliga. Själv tog han ett steg från pingströrelsen. Under en resa till Rom som 17-åring mötte han katolicismen och firade svenskkyrklig mässa. Han blev allt mer en del av Svenska kyrkan.

Han läste teologi och blev under 2000-talet en röst i den kristna pressen. Där riktade han bland annat udden mot pingströrelsen, skrev att de borde utreda vad som gått fel i Knutby. Resan mot offentligheten hade börjat.

Snart var han den som journalister ringde när de sökte en kristen poster-boy. Som person blev han också omtyckt. Han tror att det beror på hans frikyrkliga uppfostran. 

– I det ingår att man är vänlig mot folk. Jag är ju uppriktigt intresserad av människor jag möter.

______________________________

Även religionshistorikern David Thurfjell noterar hur kristendomens töntstämpel håller på att försvinna. I dag är Sverige fullt av religioner. Den subjektiva upplevelsen av tro passar perfekt i vår tid.

Kritiken mot religion handlar sällan om att folk tror på sagor – snarare om frikyrkors skuldbeläggande av sex. Och om patriarkatet.

_____________________________

I dag ser Joel Halldorf ett mörkt moln på den kyrkliga himlen: nationalismen. För honom ”ett dåligt alternativ” för dem som söker gemenskap.

I USA har den evangelikala rörelsen slutit förbund med Trump, som av många ses som given av Gud. Det finns något auktoritärt i frikyrkans dna, precis som på Lewi Pethrus tid, menar Halldorf: tanken på en ledare utvald av Herren. Han oroar sig för att Sverige ska bli mer som Amerika.

– Jag uppfattar att det är ett väldigt stort tryck från USA, via vissa institutioner och kapitalstarka personer som finansierar att den här kristna nationalismen ska slå igenom också i svensk frikyrklighet.

Vilka vill han inte nämna, men det kan noteras att en viss svensk miljardär gjort stor sak av att ekonomiskt stödja predikanter och församlingar som håller sig till en ”bibeltrogen” linje, även i rättsliga sammanhang.

Men nationalism och kristendom gifts ihop av mer etablerade röster. Under hösten har KD:s Alice Teodorescu Måwe skrivit att folk som vill bli svenska medborgare bör stå bakom ”judisk-kristna värderingar”. Halldorf sågar förslaget.

– Det ligger i linje med vad vi har sett under de senaste åren där en del debattörer och framträdande personer använder kristendomen som ett slags ideologi som de vill ha som byggsten i ett nationalistiskt projekt, säger Halldorf.

Själv önskar han sig en ”ny konservatism”, som gärna får plockas upp vänsterut. Kapitalismen ska regleras så att den inte tillåts exploatera naturen, men politiken ska också värna människors rötter och gemenskap. Han älskar små gemenskaper, kyrkor och fotbollslag. 

_____________________________

Han pratar föraktfullt om Anders Hansen-samhället, att man ska gå 10 000 steg om dagen och optimera livspusslet.

Att vara i kontakt med Gud, i sitt inre, är att vara långt från prestationssamhället.

Just det här att det finns någonting i mig som är känt bara av Gud. Men likväl älskat.