När vi var framme blev det först gubbröra och alkoholfri Mariestadsöl i Brostugan. En liten burk gick på hela 45 spänn, trots att alkoholskatten torde vara på noll.
Dessutom var den som betjänade oss riktigt otrevlig mot ölutköraren, och detta så att cafégästerna hörde det. Så beter man sig inte.
Men gubbröran kunde vi inte klaga på🙂
På Djurgårdsudde var personalen på ett synnerligen gott humör. Och där blev det kaffe och Läckökringla.
När vi lämnade Djurgårdsudde träffade vi på en synnerligen talträngd norrman. Han var från Bergen men var nu i stugan, som är belägen utmed vägen mellan Saleby och Härjevad.
Han sa sig vara en konstnärsnatur, men ogillade både PK och massinvandring. Jag varnade honom för SD, och berättade att partiet är sprunget ur nazismen. Carl i Hagens Framstegsparti i Norge har varit mer rumsrent.
Alla åsikter som norrbaggen förfäktade var inte lika utmanande, och han var innehavare av en fin motorcykel (tysk sådan), av årsmodell 1982.
Egentligen fattar vilken barnunge som helst att det där med ständig tillväxt är en planetär omöjlighet. Men de flesta vuxna vill inte acceptera detta. Dessutom inbillar de vuxna sig att ständig tillväxt är kopplat till ökad lycka.
En som har fattat vad det handlar om är Gunnar Brundin från Visby (som medverkar i Almedalsveckan och som även ringde P1 idag på fm).
Gunnar: Vi har tagit så mycket från naturen att naturen inte längre kan upprätthålla en livsbefrämjande temperatur på Jorden.
Vi måste förstå att den här tillväxten där vi hela tiden skall ha mer pengar i plånboken utgör det stora hotet.
Vi måste fatta att det är en begränsad planet vi bor på.
Och väljarna behöver berätta för partiledningarna att nu är det nerväxt som gäller.
Det finns ingen annan väg (förutom den till stupet).
Eller vad sägs om franska sjukan, neapolitanska sjukan, polska sjukan, tyska sjukan, spanska sjukan, portugisiska sjukan, kinesiskt magsår, las bubas, la vérole, koppor, the great pox, morbus gallicus, fransosen, pocken, lantmäterisjukan!!, Finlandssjukan, lues och syfilis (efter fåraherden Syphilis som förargade solguden Apollon, varvid Apollon straffade Syphilis genom att påföra honom en sjukdom som gjorde att kött föll från hans lemmar, tänderna ruttnade, han tappade rösten och andedräkten stank).
När jag gjorde min medicinpraktik på Sjukhuset i Falköping 1973 ingick fortfarande *Wasserman bland de prover som togs på alla inlagda patienter.
Personalen i vården påtvingas av sina arbetsgivare hemska arbetsscheman. Dessa scheman påstås vara hälsobringande, men det är ju precis tvärtom. Ohälsotalen stiger och personalen flyr vården. Snart är det bara administratörerna kvar, och de lär aldrig i livet sätta sin fot på ”golvet”. ”Blåställ” är inte deras melodi.
Om inte beslutsfattarna ändrar sig finns det snart bara ett sätt att lösa problemet, dvs genom att de med trängande vårdbehov tvingas att säga hej till en vårdrobot! Inte en gång, utan alla gånger.
Syfilis kom till Europa med Columbus sjömän från den nya världen och fick snabb spridning. Syfilis smittade främst vid sex och någon riktigt bra behandling kom inte förrän penicillin började användas brett efter andra världskriget. I slutet på 1800-talet drabbade 15 procent av den manliga befolkningen i Europa.
Sjukdomen orsakar oerhörda plågor hos den drabbade – med smärtor, deformationer, förlorade extremiteter och i sitt sista stadium galenskap. Hos författare och konstnärer var syfilis mycket vanligt, men sjukdom avhandlas ofta i kodad form eftersom den var så skamlig.
Vissa av de sjuka vårdades på anstalt och länge var den vård som gavs nästan lika farlig för den sjuke som själva sjukdomen.
Kvicksilverpreparat (gråsalva) användes fram till slutet av 1800-talet, och efter det övergick man till arsenikhaltiga medikament, som Salvarsan.
Växten finns med på listan över världens 100 mest invasiva främmande arter, i sällskap med svartråtta, kräftpest och malariamyggor. Den är självklart med på den norska listan över främmande arter (tidigare känd som Svarta listan), med högsta möjliga poäng för invasionspotential.
I Norge är det är förbjudet att plantera, sälja, köpa, ge eller ta emot parkslide. Det enda som är tillåtet är att döda den.
Om man söker efter ”parkslide” i norska tidningar hittar man dystra rapporter från landets alla hörn. Artiklarna berättar om hur en ”oönskad art tar över skogen”, ”äter sig in på kyrkogården” och ”tar över området”.
När en lokal cykelpark erövrades av vad Haugesunds Avis kallade ”monstret”, satte kommunen genast eld på hela området. En månad senare publicerades följande rubrik i samma tidning:
”Monsterplanteringen skulle brännas bort. Gissa vem som är tillbaka…”
På flera ställen har man gett upp. På vissa ställen har parkslide blivit en obotlig cancersvulst: Något man hoppas kunna hålla i schack, men som man till slut ger upp att försöka få bort.
Parkslide har ett dolt vapen: Ett nätverk av rötter som kan överleva eld, frost och gift. För att få bort växten och hindra den från att ”återuppstå från de döda” måste man ofta gräva ner sig flera meter. Jorden måste sedan transporteras till deponier eller täckas över med presenning och ett tre meter tjockt lager av sten.
Sverige är minst lika plågat av parkslide. En av de 10 000 medlemmarna i Facebook-gruppen ”Död åt Parkslide!” berättar för Sveriges Radio om den respons hon fick när hon lade ut en bild på en okänd växt på tomten till sitt nya hus:”Alla tyckte synd om oss.”
Om vi lät parkslideplantan vandra fritt skulle den kväva och tränga undan alla andra arter i sin väg och inte sluta förrän den nådde en flod, skog eller motorväg.
Men på Hovedøya i Oslofjorden är parkslide utrotad. En botanist med svenska rötter har segrat, tack vare det gröna blodbladet. Tre år i rad har Kristina Bjureke systematiskt arbetat med spaden i högsta hugg. ”Nu har parksliden varit borta från ön i minst tio år ”, säger den nöjda segraren.
Nu ger hans son Peter sin bild fadern, detta i boken ”Jag drömmer fortfarande om Orgonon”. Denna gavs ut redan 1973, men först nu har den kommit i svensk översättning.
Jag fick tipset om den här artikeln (i AB) av en kompis:
Bengt Rahms blogg 