Kan innehålla spår av sanning, med inslag av humor, samt ett inte ringa mått av rena överdrifter.
Min ena Gökhemskusin nämnde Smedbybros hållplats igår.
Den låg mitt emellan Luttra och Vartofta
På sin väg från Tidsholmsbygden gjorde min mormor och morfar ett ”uppehåll” där i krokarna – mellan 1930 och 1935. Exakt var gården låg har jag dock inte lyckats luska ut.
”Skäddaretomten i Knaggårds rote, Felagården” har jag skrivit i ett tidigare inlägg. Ja då var det kanske där nära kyrkan och gånggriften:
I natt kom jag på det. Det är såklart kartbild.com som kan ge svaret på frågan var Margreteholms hållplats var belägen.
Häradskartan gav inget svar:
Men det gjorde Ekokartan:
Den skarpögde noterar säkert stigen ned till vattnet.
Så långt fick man åka med tåget från Falköping om man ville uppleva en riktig badplats. Då (åren kring 1960) klev man av vid Margaretholms hållplats (på linjen mot Nässjö), och promenerade ner till Stråken.
Det här är vintertidtabellen 1962. Den årstiden fanns det inte så många tåg som gjorde behovsuppehåll i Margreteholm.
Foto 1969:
Jag skulle tro att hållplatsen (som är nedlagd sedan långeliga tider) låg lite norr om godset (med anor från 1600-talet).
Vi far förbi där i morgon på vår tågresa till Skåne. Badkläderna lämnar vi kvar här hemma!
Foto på hållplatsen 1925, dvs 100 år före vår passage:
https://digitaltmuseum.se/021018135591/margreteholm-hallplatsbyggnad
Det finns alldeles för mycket av den varan i televisionen.
Hoppas för Guds skull att inte denna tävlingsform dyker upp i TV4:as tablå:
Många bokhandlare tvingas lägga ner sin verksamhet.
Och när man är pensionär finns det knappast något alternativ till biblioteken.
I Falköping höll man sig förr om åren med en enklare variant av bokhandel (långt innan Norders slog upp portarna):
Men det är tveksamt om det blev en riktig kioskvältare.
Det anser icke heller den f.d. prästen Christer Hugo eller förre ärkebiskopen KG Hammar. Undertecknad är av samma uppfattning.
Men Stockholms domkapitel accepterade inte Christer Hugos avståndstagande från den Gud som framträder i Gamla testamentet och nu har han valt att ta av kragen.
Det var den ökände kvinnoprästmotståndare Dag Sandahl som hade anmält Christer Hugo till domkapitlet.
Länk till artikeln i DN:
I sitt svar till domkapitlet tog Christer Hugo upp det grundläggande problemet med gudsbegreppet, synen på Bibelns texter och på teismen, alltså tron på en gud som ingriper i människors liv och världens skeenden.
När man ställs inför hur livet och världen faktiskt ser ut i dag måste man rimligen som teist dra slutsatsen att a) Gud inte är helt god eller b) Gud inte är allsmäktig. Det klassiska teodicéproblemet, det vill säga hur det kan finnas en helt god och allsmäktig gud när världen ser ut som den gör, gör att teismen blir omöjlig.
Vad säger man annars inför jordbävningsoffer, barnen som dör i folkmord och krig, föräldrar som förlorar sitt spädbarn i obotlig cancer, anhöriga till mördade?
Den teologin blir inte enbart nonsensartad, den blir även kärlekslös, vilket är ännu värre.
Kyrkan behöver ständigt reflektera kring vad ”Gud” betyder, för att inte vi i kyrkan ska fastna i en gången tids tankemönster och fördomar – den tidigare ärkebiskopen KG Hammar varnade själv för ”petrifiering”. Vårt nedärvda tal om Gud är mytologiskt och det måste vi erkänna och bearbeta, för att vi inte ska hamna i avgudadyrkan av våra formuleringar och definitioner.
Paul Tillich, en av 1900-talets mest inflytelserika protestantiska teologer, betonar att varje konkret påstående om Gud nödvändigt måste förstås symboliskt. Den synen delar jag, liksom uppenbarligen KG Hammar som i sin bok ”Släpp fången loss!” (Verbum, 2015) skriver: ”GUD (Hammars versaler, min anmärkning) är mänsklighetens största, äldsta och mest innehållsrika metafor.” Och, fortsätter han: ”En metafor, liksom alla andra begrepp, saknar stabil betydelse.”
När det kommer till Bibelns gudsbilder så måste var och en som läser inte minst den hebreiska Bibeln, vårt Gamla testamente, märka att den innehåller berättelser där Gud beskrivs på det mest frånstötande sätt. Ta till exempel Guds påbud till Israels folk (1 Samuelsboken 15:3) att förinta amalekiterna: ”Döda alla, både män och kvinnor, barn och spädbarn, oxar och får, kameler och åsnor”.
Ett annat klassiskt ställe, som Kierkegaard skickligt har behandlat litterärt, är berättelsen om Abrahams tilltänkta offer av sin ende son Isak (1 Mosebok 22), en skenavrättning som Gud iscensätter. En sådan Gud måste man hålla sig långt borta ifrån. Helt enkelt säga farväl till.
Det finns många livgivande berättelser i Bibeln som fortsatt förmår ge inspiration, förmår förmedla mod att möta livet. Detta är ett tidlöst uppdrag för kyrkan. Som ärkebiskopen Nathan Söderblom lär ha sagt har en präst ”uppmuntrans ämbete”. Särskilt tänker jag på många av berättelserna om Jesus i evangelierna.
Kan man fortsätta vara präst, även om man tar farväl av Bibelns Gud?
Författaren Stig ”Slas” Claesson sade det klokt i sina läsvärda betraktelser över ”Tio Guds bud” (ur ”De tio budorden”, Bonniers, 1984): ”Man kan tro på en osynlig gud eller man kan låta bli att tro på en osynlig gud. […] Men man kan inte låta bli att tro att De tio budorden finns.”
Bloggaren lockas av den mystik som fysiken och dess lagar har att erbjuda. Om det finns en Gud (som Bloggaren ändå vill tro) finns han måhända där, i det allra största eller i det allra minsta – eller ännu troligare – i bådadera.
Den här skribenten i SvD delar domkapitlets uppfattning om Christer Hugo:
https://www.svd.se/a/73X0K9/christer-hugos-slutar-som-prast-i-svenska-kyrkan-det-ar-helt-ratt
Jag fortsätter mitt strövtåg bland Falbygdens museums fotografier. Och plötsligt dyker morbror Nils veranda upp, fotograferad av landsantikvarie Birgitta Hjolmann:
https://digitaltmuseum.se/021017187610/1m16-a20573
Mormor Lisa och morfar Simon bodde kvar på gården, men morbror Nils hade tagit över ägandet.
1937 ägdes gården av familjen Fält (se flygfoto av gården här nedan). Det gjorde de ända fram till dess att mormor och morfar köpte gården 1957(?). Den delen av ladugården som är vänd mot kameran är byggd med skiftesverksteknik, och torde därmed sakna spik.
https://digitaltmuseum.se/021017187610/1m16-a20573
När mina föräldrar köpte sin första bil 1968 (en ljusblå Amazon) var det av just av denna familjen Fält.
Jag misstänker att det är brorsan som har satt dit de extra stråkastarna!
Som omväxling till läsandet kan det vara trevligt att dyka in på Digitalt museum.
Och för tillfället ägnar jag tid åt att gå igenom de drygt 32.000 fotografierna som Falbygdens museum tillhandahåller.
Just det här fotot har tydligen kommit via Järnvägsmuseet i Gävle, och visar en tavla som har hängt i Kinnarps järnvägsstation. Rena kalabaliken kan tyckas!!
https://digitaltmuseum.se/021018140510/tavla-inne-i-stationshuset-i-kinnarp/media?slide=0
Antagligen är det rälsbussen mellan Landeryd och Falköpings C på tavlan, men det skulle likaväl ha kunnat vara från vår färd med lokalbussen igår:
Här har vi ett annat foto från Falbygdens museum, från ödesvalet 1976:
https://digitaltmuseum.se/021018534603/valvaka-hos-vpk
Och den kvällen/natten slutade ju inte särskilt munter för den röda sidan.
Tydligen har man letat efter guld i och omkring Hornborgaån:
https://digitaltmuseum.se/021017959450/fran-guldgruvan-i-hornborga
På 60-talet letade jag efter andra dyrgripar i denna å, nämligen flodkräftor!
Här är det min far som visar upp en dylik:
Vi åkte med den lokalbuss som går från Resecentrum till Sjölunda. Turen skulle avgå 11.00 men avgick först 11.15 (en sådan försening tillhör vanligheterna på denna busslinje).
Redan vid påstigningen varnade chauffören oss för att det skulle bli en extremt skakig färd (pga fordonsbrist hade en gammal uttjänad dieselbuss satts i trafik).
Och det blev verkligen en omtumlande resa. Bussen gungade, skakade, skramlade och krängde, ja närmast vobblade fram på gatorna. Stänkskydden där bak slog ideligen i backen.
Vi klev av vid Bergeksvägen, helskinnade men uppskakade. Jag undrar om ens Liseberg tillhandahåller så pass avancerade ”åkattraktioner”.
När vi väntade på Resecentrum ankom Trafikverkets lövhalkebekämpningståg, det som lägger klister på rälsen.
Undrar om inte sådant klister även behöver läggas på våra gator och vägar, åtminstone så länge som Nobina ansvarar för Västtrafiks busstrafik här i våra trakter.
Bengt Rahms blogg 