Kaffe är det livsmedel som näst efter rött kött orsakar störst växthusgasutsläpp per kilo råvara. Men det krävs många koppar för att nå volymer motsvarande en biff.
Främst handlar miljöpåverkan från både kaffe och kakao om förlust av biologisk mångfald eftersom artrik regnskog skövlas för att ge plats åt odlingarna.
Vi i Sverige som är storkonsumenter av kaffe måste visa att vi tar ansvar för en mer hållbar fikakultur.
Bland annat handlar det om att konsumera certifierat kaffe och kakao. Får odlarna bättre betalt kan de investera i klimatanpassning och fortsätta leverera råvaror.
Men kanske allra viktigast när det gäller den heta svarta drycken: sluta *vaska. Svenskarna slänger drygt 84 000 ton kaffe och te om året, åtta kilo per person.
Man kokar en hel kanna och slänger det som blir över. Obegripligt.
Häromdagen ondgjorde sig bloggaren över företag och kommuner som förstör vår natur och vår åkermark.
Men det ser ut som om Lidköpings kommun har kommit på bättre tankar. Hela torget är fyllt av hypermoderna jordbruksmaskiner och man kan undra om syftet är att odla upp det som nu är ett stenbelagt torg.
Och på detta enligt lokalbefolkningen rätt stora torg råkade vi på vår vän Anna från Hjo, representerande Tidaholms Sparbank.
Jordbruksmaskinerna är snart större än Rådhuset, vilket troligen väcker viss harm hos Greven!
Den som besöker Jordbruksmässan bör inte missa möjligheten att provsmaka Beredskapsblandningen. Den är supergod!!
Och LO/sossarna bjöd på godsaker.
Men SD:s representanter skydde vi såklart som pesten! Skit kan de sprida, men det enda som växer därav är hatet!
I kyrkan söker jag något annat än i politiken. Jag kallar mig inte religiös, men beger mig ändå till kyrkor när jag söker något annat än dagspolitiken, skriver Stina Oscarson i onsdagens SvD. Här berättar hon om en stark upplevelse på en katolsk påskvaka.
Men det är inte för att följa dagspolitiken hon söker sig till kyrkan. Det är för att hon söker något annat.
Och till Stinas egen förvåning har hon kommit närmast detta när hon besökt den katolska kyrkan. Där allt inte behöver förklaras, där livets obesvarade frågor tillåts stå obesvarade och ett under får vara ett under.
En av de starkaste upplevelserna därifrån var när hon nyligen besökte en katolsk påskvaka. Allt började – för dem som inte besökt en sådan – med att det var helt becksvart i kyrkan. Därefter tände någon ett levande ljus. Och denna eld spreds sedan vidare av alla besökare när deltagarna fick var sitt ljus.
Snart stod de där, sida vid sida, hundratals personer tätt packade med levande ljus omgivna av kyrkans och världens mörker. Och med dessa ljus i händerna fick de sedan höra de gamla texterna om havet som öppnar sig och folket som vandrar igenom. Om Abraham som ombeds offra sin son och stenen vid graven som är borta när Maria kommer.
Men tror du på dessa berättelser?, frågar en vän när Stina berättar om upplevelsen. Ja, svarar hon. På samma sätt som hon tror på Shakespeare, Beckett och Dario Fo. Dessa berättelser innehåller en sanning. Inte den vetenskapliga eller förnuftsbaserade. Men Stina tror det finns något mer. För hon tror inte att vetenskap och förnuft räcker för att förklara världen. Eller för att förstå vad det är att vara människa.
För hur fattigt blir inte livet om vi betraktar en soluppgång som en till siffror nedbrytbar fysikalisk formel? Om vi reducerar en människa till molekyler och kemiska processer.
Stina tror att de flesta av oss i vart fall någon gång förnummit att det bortom denna sanning finns något mer. Och hon tror vi behöver rum där just detta tillåts ta plats.
Och där tror Stina att rummen för att utöva tro, oavsett vilken religion vi talar om, med sina väl utmejslade, om än ibland obegripliga, regler och ritualer har en viktig roll att spela i dagens samhälle.
Men också att det är en roll med vilken man bör handskas varsamt. Så att man låter detta vara nog. Och inte låter sig förvandlas till ytterligare en aktör som utnyttjar sina besökare som redskap för att skapa ett vad man anser bättre samhälle.
Ty enbart genom att ta vara på de frågor som faktiskt förenar oss kan man vara en enande kraft i detta annars allt mer polariserade samhälle.
Att fara ovarsamt fram med åkrar och natur kan komma att straffa sig. Världssamfundet lär ha på förslag att låta sådana illdåd gå under beteckningen brott mot mänskligheten.
Vi har några skräckexempel här vi våra trakter – Volvos nya fabriker i Floby och Mariestad. Volvos värde varar, men batterier och motorer går inte hem på frukostbordet.
Och den som försöker lyfta frågan med journalister kan få sig en uppsträckning. Det drabbade mig för några år sedan när jag för en journalist på vår lokala tidning nämnde om den svåra skogsskövlingen i Kartåsskogen.
Enligt hen (jouralisten) får inte sådana projekt ifrågasättas. De tillhör nämligen den heliga ständiga tillväxten.
Och denna så taggiga lokaltidning bönar och ber om företeelser att granska. Måhända att tidningen ifråga borde ta och granska sig själv (och sina kopplingar till etablissemanget) lite emellanåt.
Annars får man troligen gå över till ett vettigare ”tilltugg” till frukosten.
Tilläggas bör är att journalisterna på denna lokala tidning i huvudsak gör ett mycket bra jobb! Men hållbarhet och miljö verkar de inte bry sig om ett endaste skvatt.
Han har i decennier avlyssnat de kriminella gängen och mött över trettio unga män som senare dödats. Polisen Mats Lindström är mästare på att tjuvlyssna och han beskriver dagens situation som ”helt sjuk”.
Märkvärdigheter med koppling till rättaregården Rustsäter:
Den blivande biskopen i Växjö Jonas Scarinius föddes på Rustsäter 1616. Hans bror Andreas (f.1618) kom att bli kyrkoherde i Vänersborg.
1686 flyttade konstnärsfamiljen Aureller in på gården. Johan Aureller d.ä. var konterfejare och hade bl.a. arbetat för Magnus Gabriel De la Gardie, men kom att övergå till kyrkomåleri, som altartavlan i Medelplana kyrka. Johan Auteller d.y. målade t.ex. altartavlorna i Varnhem och Mariestad. Släkten Aureller kom att bo på Rustsäter i mer än 60 år.
1728 kom Kung Fredrik I på besök. Det påstås att han spisade middag på gården. 1746 var det Carl von Linnés tur att dyka upp. ”Körsbärsträn wäxte wilda och stora som Ekar omkring Rödsätter”
1915 var Lewi Petrus på visit. Hela dagen hade han legat i gröngräset och läst Bibeln, och när han mot aftonen vandrade uppåt Högkullen dök tanken upp om att låta starta en bibelstudievecka. 1916 utmynnade den här tanken i tillblivelsen av Nyhemsveckan.
Så här såg Sätunahuset ut när det hade fått en övervåning, och den dag fotot togs fyllde morfar 80! Han sitter där framme på rundelen! Obs regnmätaren till höger i bild. Den tittades det ofta i.
I begynnelsen var trollfabriken en, och bara den. “Ett grått fyravåningshus i betong inte långt från tunnelbanestationen Staraja Derevnja i norra delen av S:t Petersburg”, som DN beskrev det i februari 2015, den kontorsbyggnad där propagandans daglönare satt med falska konton och hyllade Putin eller sådde osämja mellan amerikaner.
Säkert fanns redan då flera platser där sådant pågick men det var i och med granskningen av huset i Sankt Petersburg som begreppet trollfabrik föddes. Det snappades upp av nyordslistan som i mars samma år utropade det till veckans nyord. På en trollfabrik får man betalt “för att med olika identiteter pumpa ut uppdragsgivarens åsikter i sociala medier”, skrev Språktidningen då. “Syftet är att skapa bilden av en kraftig opinion.”
Och det kan nog äga sin riktighet. Partifolket stod och skrålade till Waterloo. 50 år efter Abbas vinst fanns inte ett spår kvar av marxistiskt motstånd mot omoralisk schlagerfestival när kongressfesten hade inhyrd dragshow på Huskvarnas Folkets park. Partihöjdarna sjöng i extas till Carola, Nanne och Linda Bengtzing. Men verkade inte dansgolvet lite röjigare när dj tagit över och det spelades Ebba Gröns ”Staten och kapitalet?” Fast den brukar ju moderater också dansa entusiastiskt till på sina fester.
Partisekreteraren Aron Etzler gled omkring i lokalen med en mobilkamera och ett i det närmaste saligt leende i Smålands Jerusalem. Så folkligt. Så festligt. Äntligen hade svensk politiks nu längst sittande partisekreterare lyckats med sitt mål. Vänsterpartiet hade blivit Nya Moderaterna.
Och det nya partiprogrammet har tonat ner klasskampsretoriken till förmån för ”kloka ägandeformer”
Men givetvis vajade Palestinasjalarna, fattas bara annat efter Israels folkrättsvidriga svar på mördarorganisationerna Hamas och Islamiska jihads massaker av festande israeliska ungdomar den 7:e oktober. (Om dessa terrororganisationer fick sig en skrapa förtäljer inte historien).
Och jublet blev öronbedövande när Palestinas ambassadör Rula Almhaissen kom ut på scenen och gav sitt lands ”hjärtligaste gratulationer” till Vänsterpartiet. Salen stod upp och skanderade taktfast Free Palestine. Det var som när Jimmie pratar återvandring för sverigedemokrater.
Nu hamnar vi utanför kongresssalen:
Det blev ingen ny Kristallnatt i Malmö 11-12/5. Men glöm aldrig Stormuftin i Jerusalems jubel när han besökte Auschwitz 1944.
Bengt Rahms blogg 