Det är svårt att tycka synd om vissa av de drabbade

Då menar jag verkligen inte de på äldreboenden, på sjukhus och annorstädes som har smittats av coronaviruset (av t.ex. hemvändande bad- och skidturister).

De jag inte känner för är de som har trotsat både förnuft och moral och skräcklat iväg till platser som Thailand, norra Italien och Tyrolen.

Men de som inte kan ta sig hem från sina paradis tycker givetvis så synd om sig själva

https://www.expressen.se/nyheter/just-nu-norwegian-stoppar-alla-svenskar/

Det är lätt att med hjälp av försvarsmekanismer motivera sitt resande, även i orostid.

Men när det nu är som det är får de som rest iväg stå sitt kast, även om jag tycker synd om deras barn.

Samhället behöver lägga alla resurser på de verkligt drabbade, främst då de som kämpar för sina liv på landets intensivvårdsavdelningar.

https://www.dn.se/sthlm/fa-ecmo-platser-for-svart-coronasjuka-pa-nya-karolinska/

En sak som oroar mig: Följer alla de som har tagit sig tillbaka hit till landet reglerna om hemkarantän? Jag tillåter mig att tvivla. Det finns säkert de som smyger under radarn och därmed utsätter sin medmänniskor för stor fara.

Ett förkastligt beteende som är svårt att förlåta.

Nyhetssändningarna domineras av SAS-krisen, företaget som sannolikt har transporterat ett och annat virus hit till landet. Även börsens fall får mycket sändningsutrymme. Att ytterligare tre har avlidit till följd av viruset nämns knappt, kanske för att: ”De var ju gamla med vissa underliggande sjukdomar”.

Att de kunde ha levt i flera år till, om de hade sluppit få eländet på halsen, därom sägs det inte ett endaste ord.