”Gullhönera”

Min mor Elsa pratade ibland om Gullhönera, två ogifta systrar som när de avled överlät all sin kvarlåtenskap till Missionskyrkan i deras hembygd gamla hembygd Velinga. Det påstås ha handlat om ett ansenligt belopp.

F2BD4853-6BA9-4FFD-A44A-B30CBEB7731D

Men jag hade inte lyssnat tillräckligt aktivt på Elsas berättelser. Vilka var de båda systrarna?

Både min mor och alla hennes nio syskon är döda, men Elsa har en yngre kusin (Lars) som fortfarande lever och faktiskt bor kvar i släktens urhem i Velinga, Mossagården (bör uttalas dialektalt).

Jag fick kontakt med Lars via telefon igår kväll och vi hade ett långt och mycket givande samtal.

De båda systrarna Valborg och Anna var syskonbarn till min morfar Simon. De föddes i Tidaholm men när Simons föräldrar behövde hjälp på gården Moledet i Velinga (med butiken, skomakeriet och lantbruket) flyttade Simons syster Ida, hennes man och barnen Valborg och Anna dit för att vara behjälpliga med gårdens alla sysslor.

Hur Valborg och Anna skapade sin förmögenhet vet jag inte. Men de jobbade och slet, levde säkert sparsamt och när de avled fick missionen ta emot deras kvarlåtenskap.

Deras morfar = min morfars far var en av de stora bidragsgivarna när Missionshuset i Velinga uppfördes så det var inte så konstigt att arvet hamnade hos Missionskyrkan.

Simon var inte mycket för att lämna sin gård Båltorp i Sätuna de sista årtiondena av sitt liv. Amerikaresan i början av 1900-talet hade gjort att han helst höll sig hemmavid.

Men Lars berättade att vid något tillfälle följde Simon med på ett besök till Velinga. Lars förslog att de skulle ta en sväng förbi Moledet. Då sa Simon att ”då håller jag för ögonen”.

Varför Simon uttryckte sig så förstod inte Lars. Kan det ha varit något groll från uppväxten eller att fadern hade blivit gramse för att han fick betala den snabbt påkomna och säkert dyra återresan från Chicago? Eller fick Ida (och kanske i sin tur Valborg och Anna) en som Simon uppfattade det orättvist stor del av arvet när Idas och Simons föräldrar gick bort?

Spekulera kan vi men vissa frågor lär vi aldrig få ett säkert svar på.

Det finns måhända en väg att komma vidare – via de bouppteckningar som finns att tillgå i Arkiv Digital.

Det blir till att boka en släktforskardator (på biblioteket) med tillgång till detta eminenta arkiv.

Tillägg: En kompis till oss med rötter i Härja berättade igår att hon hade varit inne i butiken i Moledet och handlat av Anna och Valborg när hon var liten. Det torde ha varit kring 1960.

Visst är det fantastisk hur det hänger ihop här i livet. Men det förutsätter att man visar intresse. Att börja släktforska kan leda till många överraskningar. Dit hör definitivt den nyvunna kunskapen om Annas och Valborgs öden och äventyr, i Velinga socken, Skaraborgs län.