Skippa checklistor, standardiserade rutiner och överdrivet journalförande.

Lägg istället fokus på eget tänkande och reflekterande.

Mina (bloggarens) sista år i yrkeslivet var en mardröm. Journalskrivandet och riskmätandet tog överhanden.

Det gick till och med så långt så att personalen tvingades mäta och väga oförstående vårdtagare, allt för att BMI skulle kunna räknas ut och näringsdrycker (beroende på mätresultat)beställas. Det hela gav mig riktigt dåliga vibbar. För vem minns inte skallmätningarna som utfördes av Statens Institut för rasbiologi.

Den uppmärksammade IVO-rapporten förespråkar mer standardisering, rutinisering och checklistor. Men det ökar risken för att misstagen som covidpandemin blottlagt upprepas i framtiden, skriver hemsjukvårdsläkaren Eric Bertholds i en debattartikel i söndagens SvD.

https://www.svd.se/starkt-fokus-pa-att-folja-direktiv-kan-sla-tillbaka

Saxat ur artikeln:

Enligt IVO-rapporten ska patientjournalen innehålla uppgifter om aktuellt hälsotillstånd och medicinska bedömningar, utredande och behandlande åtgärder samt bakgrunden till dessa, ordinationer och ordinationsorsak, samtycken och återkallade samtycken, patientens önskemål om vård och behandling och vårdplanering. Man ska dokumentera att patienten får information om sitt hälsotillstånd, de metoder som finns för undersökning, vård och behandling, det förväntade vård- och behandlingsförloppet och risker för komplikationer och biverkningar. Allt anpassat till mottagarens ålder, mognad, erfarenhet, språkliga bakgrund och andra individuella förutsättningar. Man skriver vidare att inför ett ställningstagande till att inte inleda eller inte fortsätta med livsuppehållande behandling ska läkare i patientjournalen dokumentera sitt ställningstagande till livsuppehållande behandling, när och på vilka grunder hen gjort sitt ställningstagande, när och med vilka yrkesutövare hen har rådgjort, vid vilka tidpunkter samråd med patienten har förekommit, om samråd med patienten inte har varit möjligt och i så fall orsaken till detta.

I en krissituation är detta orimliga krav. Om ett stort antal oplanerade akuta fall dyker upp som vid den aktuella pandemin är det rimligen bättre att behandla fler patienter utan att dokumentera så mycket än att behandla färre för att kunna följa alla regelverk som IVO tar upp i rapporten.

Problemet att vårdkvaliteten brustit till följd av ovannämnda gap mellan sjukvårdsbehov och resurser har IVO, Socialstyrelsen och SKR försökt råda bot på med en växande flora av riktlinjer, standardiserade vårdförlopp, vårdprogram och andra direktiv vilka bidragit till att urholka läkarprofessionens förmåga till eget tänkande/reflektioner och känslan av personligt ansvar.

Trenden mot mer standardisering, rutinisering och checklistor, som IVO-rapporten förespråkar, ökar risken för att misstagen som covidpandemin blottlagt upprepas i framtiden.

Till sist vill jag påminna om ett debattinlägg som IVO:s tidigare generaldirektör Gunilla Hult Backlund skrev i DN den 20 januari 2015, ”För mycket dokumentation äventyrar patientsäkerheten”, där hon bland annat skriver att patientsäkerhetsarbetet har byråkratiserats på ett sätt som innebär risker för patienterna, att färre nya riktlinjer skulle göra vården bättre och att IVO behöver fokusera mindre på dokumentation och formalia i sin tillsyn och mer på hur patientsäkerhetsarbetet bedrivs i praktiken.