Myndigheten för uppmuntrandet av ett folkets idoga hälsande

I gårdagens blogginlägg nämnde jag att några vi känner undvek att hälsa när vi möttes, ansikten mot ansikten, på en oss näraliggande promenadväg.

När jag jobbade på ÅVC och var på väg till Vårdcentralen med prover mötte jag en städerska. Jag nickade med huvudet som hälsning men det uppfattade inte hon varvid jag fick mig en rejäl uppsträckning för att jag inte hälsade på det sätt som seden bjuder.

Jag lommade vidare, rätt så moloken. Det var uppenbart att hälsandet kan behöva utföras med större tydlighet än medelst en stel nickning.

Det kräver så lite att hälsa på den som man möter. Det duger inte att skylla på blygsel eller människoskräck. Och de som inte hälsar för att de har gått och blivit styva i korken vill man helst slippa möta. Men jag har fått ett tips: Möter du en sådan individ (som du känner), säg ett högt och tydligt Hej!!!

Även om Carlsson och Tegnell på FHM inte verkar stortrivas med att stå i rampljuset tror jag att de är väl medvetna om ”bekräftelsens” betydelse för folkhälsan. Den som är ensam och möts av ett vänligt Hej! kan säkert leva på den goa upplevelsen resten av den dagen.