Den som läser mycket riskerar att hamna på anstalt


I morgondagens SvD har Dick Harrison en intressant krönika om lovet som infaller under höstterminen.

Några citat ur krönikan:

I augusti 2016 beslutade den svenska regeringen att använda begreppet läslov som rekommenderat alternativ till höstlov.

Blotta tanken på att en regering skulle ha argumenterat för ett läslov för ett sekel sedan är smått absurd. Förvisso hade vi ett höstlov då också, men det var relaterat till arbetsrytmen inom jordbruket och syftade till att frigöra arbetskraft till potatisskörden (”potatislov”) eller, om man bodde i Skåne, betskörden (”betlov”).

Läsningen stod inte högt på agendan, med undantag för den som lärdes ut i skolorna – och det var ju den man tog lov ifrån.

Men det var värre än så. I stora delar av bonde- och arbetar-Sverige fanns det ett grundmurat motstånd mot läsning.

Otaliga svenskar med rötterna i icke-akademiska miljöer kan vittna om liknande fördomar i föräldrahemmet. Ty läsningen, hette det, snärjer in tankarna i farliga banor, får oss att tappa verklighetsförankringen, bli asociala och allmänt misslyckade. Den som läser för mycket blir tokig och riskerar att låsas in på anstalt.

Alltså infördes läsförbud i det harrisonska hemmet.
I praktiken gick det till så att jag (Harrison) totalförbjöds att läsa allt som inte var länkat till skolarbetet. Om jag läste mer än jag behövde för att klara läxorna skulle jag bli ”förläst” – ett av de fulaste ord mina föräldrar kände till – och få livet saboterat. De anförde konkreta exempel på hur det kunde gå: byfånar och ”original” i tv-serier, någon äldre släkting som blivit mentalt rubbad eftersom hon läst för mycket, och så vidare. Summa summarum: läsning kunde vara livsfarligt.

Nu befinner vi oss i en situation där regeringen officiellt uppmanar det uppväxande släktet att använda vecka 44 åt att läsa. Hur många kommer att hörsamma påbudet?

Potatisupptagning i Vårkumla by. Foto Falbygdens museum.

På 1960-talet for jag (nu bloggaren) till Sätuna och hjälpte till med potatisplockningen på mina morföräldrars gård. Det kändes i ryggen. Men det var också där jag i tidig ålder slukade de böcker som fanns på bokhyllan inne på Kontoret.

Hemma läste jag Biggles och Femböcker. Hos mormor och morfar t.ex. Raskens och Sista brevet till Sverige.

Det fanns faktiskt ytterligare en benämning på detta lov:

https://popularhistoria.se/samhalle/utbildning/skurlovet-gjorde-skolan-skinande

Men skurandet kunde säkert äga rum även fram på vårkanten.

Och nu har barnbarnen till skurlovsbarnen städhjälp. Vad jag tänker om det tänker jag hålla för mig själv. Att de skulle använda den frigjorda tiden till läsning är det ingen som skall inbilla sig. Och de äter väl inte ens potatis, utan sån där klibbig pasta.

%d bloggare gillar detta: