Måssagården i Velinga

Så hette den för några hundra år sedan, gården som har varit i släktens ägo ändasedan 1600-talet, och ev ännu längre tillbaka i tiden.

Nu heter den Mossagården, eller som vi alltid har sagt ”Môsegårn”. De som bodde där kallade vi ”Môsegårs”!

Det var där min mormor Lisa växte upp, men det var hennes bror David som kom att ta över gården efter föräldrarna Turinna och Alexander.

Här kan vi titta bakåt i tiden. Ägandeförhållandena före 1670 vet vi dessvärre inget om:

Nu har min mors kusin Lars gått bort, han som har haft hand om gården alltsedan faderns alltför tidiga bortgång 1950.

Gårdens vidare öden är hölja i dunkel.

Jag ringde till Lars för ett par år sedan och fick rätsida på flera frågetecken om släktens förehavanden i Velingabygden. Jag fick även veta att min morfar Simon inte ville svänga förbi barndomshemmet Moledet vid ett besök i bygden på äldre dar. Lars visste inte varför. Måhända att det berodde på att Simon fick en sådan hemskanes hemlängtan när han hade gett sig iväg till Chicago några år in på nittonhundratalet. Fadern fick skyndsamt betala hemresan och det kan möjligtvis ha blivit något som kom att störa relationen dem emellan.

Lars var mycket aktiv i Velingabygdens Bygdegårdsförening och hade stor kunskap om bygden.
https://www.facebook.com/velingabygdegard/

Här ett foto från Facebooksidan som togs när Lars lämnade över ordförandeklubban 2020:

Här har vi en av de böcker där han har medverkat:

Fotot på omslaget togs från Mossagården i riktning Velinga kyrka år 1904. Velinga gamla småskola och fattighus till vänster, Nymansstugan till höger.

På omslagets baksida ser vi morfar Simons barndomshem Moledet, målat av gåramålaren Raatikainen år 1917. Halvvägs till Velinga kyrka (syns i bakgrunden) ligger Mossagården. Friaren Simon hade således inte långt dit. Eftersom han var Velingas förste ägare av en cykel torde färden ha gått på ett litet kick! Det är inte att undra på att han inte blev gammal i Chicago när Lisa väntade därhemma.

Här hänger gåramålningen på Båltorp:

Det undre målningen på omslaget är gjord av Inga-Britt Stridh. Motivet är den vackra Velingabygden.

Jag skickar med ett foto på Lisa och Simon, taget i Sätuna Båltorp på 1960-talet.

%d bloggare gillar detta: