I Folke Dahlbergs sista diktsamling ”Havet slutar” finns dikten ”Hedersledamot”, månne ett exempel på ”de obotfärdigas förhinder”:
Jag skulle hålla tal till en nation
men kunde inte när det kom till kritan
och det berodde inte på min lyssnarskara,
skogsensamhetens blygsamhet, offentlighetspanik
snarare på skador i min uppsyn. Så förberedd
som jag var denna gång har inte många varit.
I manuskriptet fanns det små och stora rop
på mänsklighet som borde vårdas bättre,
och där fanns svidande kritik på kommunalbesluten
på utebliven hjälp till de eländiga i landet
och krav på bättre gallstrandshamnar.
Dagen före talet gick jag upp på taket
på huset i en bygd som sjunker för att rätta
några tegelpannor. Den svåra stormen i november
härjade med dem.
På steget ner förlorade jag taget och försvann
fort som en tanke på den goda jorden. Jag krossade
musklerna i kinden.
Så kunde inte världsförbättrarn, antivåldets predikant
stå och tala när det fanns ett obekräftat rykte
att han varit bråkig och besvärlig när han drack.
Några kommentarer och personliga tankar:
Offentlighetspanik torde vara liktydigt med scenskräck, något som bloggaren har plågats av alltsedan unga år.
Det betyder inte att sådana som han inte har något vettigt att förtälja.
Nu blir det istället de som njuter av att tala som får sista ordet, de extroverta, de som inte har särskilt mycket att komma med.
Det är inte undra på att det ser ut som det gör i samhället, ity när de som saknar djup bestämmer, väntar avgrunden.
”Men en inställd spelning är också en spelning”, som Ulf Lundell sagt.
Bengt Rahms blogg 