Världsförbättrare bör för hålla sig nere på gallstranden

I Folke Dahlbergs sista diktsamling ”Havet slutar” finns dikten ”Hedersledamot”, månne ett exempel på ”de obotfärdigas förhinder”:

Jag skulle hålla tal till en nation

men kunde inte när det kom till kritan

och det berodde inte på min lyssnarskara,

skogsensamhetens blygsamhet, offentlighetspanik

snarare på skador i min uppsyn. Så förberedd

som jag var denna gång har inte många varit.

I manuskriptet fanns det små och stora rop

på mänsklighet som borde vårdas bättre,

och där fanns svidande kritik på kommunalbesluten

på utebliven hjälp till de eländiga i landet

och krav på bättre gallstrandshamnar.

Dagen före talet gick jag upp på taket

på huset i en bygd som sjunker för att rätta

några tegelpannor. Den svåra stormen i november

härjade med dem.

På steget ner förlorade jag taget och försvann

fort som en tanke på den goda jorden. Jag krossade

musklerna i kinden.

Så kunde inte världsförbättrarn, antivåldets predikant

stå och tala när det fanns ett obekräftat rykte

att han varit bråkig och besvärlig när han drack.

Några kommentarer och personliga tankar:


Offentlighetspanik torde vara liktydigt med scenskräck, något som bloggaren har plågats av alltsedan unga år.

Det betyder inte att sådana som han inte har något vettigt att förtälja.

Nu blir det istället de som njuter av att tala som får sista ordet, de extroverta, de som inte har särskilt mycket att komma med.

Det är inte undra på att det ser ut som det gör i samhället, ity när de som saknar djup bestämmer, väntar avgrunden.

”Men en inställd spelning är också en spelning”, som Ulf Lundell sagt.

%d bloggare gillar detta: