I den utomordentligt intressanta boken ”Varnhem – från järnåldersgård till klosterstiftelse” omnämns två av de gårdar min mormor och morfar brukade.
Först Ulunda (innehåller det hedninska gudanamnet Ull; bynamnets historiska källvärde ligger inte minst i att guden Ull inte längre dyrkas i en lund på platsen) som de brukade från mitten av 1930-talet fram till mitten av 50-talet:
Jag har funderat på vad som hände med alla de forntida mynt som dök upp i samband med plöjning på Ulunda. Jag såg dem senast på 1960-talet.
Båltorp tog mormor och morfar över efter att ha lämnat Ulunda. Gården är fortfarande i släktens ägo:
Rättardömen tillkom efter beslutet att övergå från storgårdar till landbogårdar. För varje rättardöme fanns en rättare (Båltorps rättardöme hade sju gårdar). Vi kan förutsätta att rättaren brukade en landbogård. Rättarens uppgift var att tillse att bönderna fullgjorde sina förpliktelser
Att det fanns laboratoriepersonal på 1300-talet (på Varnhems kloster??) väcker förvåning. Urinens färg antyder förekomst av hematuri, eller som när den som har skrivit detta inlägg har druckit sin rödbetssaft, vilket han gör varannan dag:
Axvall återgår på Afsavall – som innehåller en fornspråklig motsvarighet till västgötamålets afse, liten bäck.
Varnhem kan ha med värn att göra, en försvarsanläggning med syfte att skydda den viktiga färdleden över Billingen. Men varn kan även syfta på ånamnet Varna eller syftande på grus- och sandmark.
Billingen kommer av billing – tvilling. Berget har som bekant två skilda huvuddelar, Nordbillingen och Sydbillingen.
Den som är intresserad av föreningens böcker eller söker medlemskap – kolla här: https://www.vastergotlands-fornminnesforening.se/tidskriften%20new.html
Jag har redan ansökt om medlemsskap, 125 kr för ett helt år.
Bengt Rahms blogg 