Sommar i P1 har blivit så hårdproducerat att inget riktigt förmår tränga igenom förpackningen

Stinas Oscarsons mor lyssnar inte längre på ”Sommar i P1”. Hon känner inte igen sig i det samhälle i vilket de medverkande verkar leva.

https://www.svd.se/a/dnoPLO/stina-oscarson-om-problemet-med-sommar-i-p1

Stina Oscarson beslutar sig då för att lyssna på alla sommarens Sommarprogram. Det är lättlyssnat och trevligt. Perfekt kvoterat på alla längder och bredder inom ramen för vad som förväntas av varumärket. Men något viktigt saknas. Något har gått förlorat.

Institutionen ”Sommar”, som en gång var ett program av blod och eld är nu så hårdproducerat att inget riktigt förmår tränga igenom själva förpackningen. Tänker att det är vad som händer när konst förvandlas till först en institution, och sedan ett varumärke. Formatet tar över.

För vad är det då som på bekostnad av talarnas integritet tillåts ta plats inom ramen för varumärket? Jo, den nästintill mirakulösa tro många tycks hysa till att man genom att berätta om sin egen resa kan lära en annan människa något om livet.

Sedan är det tacksamheten (mot t.ex far och mor eller annan betydelsefull person) som sommarpratarna är så måna om att visa upp. Visst kan det ibland vara på sin plats att visa sin tacksamhet offentligt, men framfört i detta forum framstår det mest som personlig marknadsföring.

Stina kan inte låta bli att tänka på Dag Hammarskjölds ord: ”Kärlek är att göra allt för en annan människa men inte nödvändigtvis i rampljuset inför hela världens ögon.”

Stina saknar den krassa och smått cyniska insikten att alla i själva verket inte lär sig av sina misstag. Lyckan kommer inte per automatik att uppenbara sig för alla som kämpar därnere i mörkret. Och det handlar sällan om ett personligt val eller en inställning.

Ju längre sommaren lider börjar Stina fundera på om det kan vara just förnekandet av detta faktum som skapar något av ett kollektivt beroende av att konsumera den här typen av program där ”spännande” personer berättar om sina liv och erfarenheter.

När signaturen klingat ut för sista gången kommer Stinas mors ord tillbaka. Att hon inte känner igen sig. Och kanske är det inte så konstigt. Samhället är alltmer polariserat, både ekonomiskt, ideologiskt och kulturellt, och allt färre av oss tror att vi har något gemensamt bara för att vi är människor.

Stina Oscarson och hennes mor har helt enkelt tröttnat på Sommars smala och begränsade syn på detta att vara människa

Det finns värre exempel på själsdödande koncept/format, som ”Vem bor här?” i SVT.

Eller ”Efter fem” i TV 4. Där presenterar alltid programledaren inslagen, med stor dramatik i rösten. Men första inslaget blir alltid ett struntinslag – om en kändis eller idrottsstjärna. Då lämnar jag soffan – och söker mig till kylskåpet. Där kan man alltid få sig lite till livs.

%d bloggare gillar detta: