Under mina första skolår bodde vi på Karlebygatan 5 i Falköping. I källarplanet fanns det en syateljé.
(Dock inte denna):
https://digitaltmuseum.se/021016028570/bjorcks-syatelje
Min kompis Gunnar och jag (och säkert några till) brukade ägna åt oss att spela hartsfiol för de syende.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Hartsfiol
Dessa serenader var inte särskilt uppskattade, men vad jag minns klarade vi oss från upptäckt. Och insydda ville vi verkligen inte bli.
Det var det enda instrument jag kom att spela under uppväxten. En gång hade jag frågat mina föräldrar om jag fick börja i musikskolan, men då blev svaret ”ägna dig åt fotboll istället”.
Och när en killkusin till mig och jag lekte sjukhus en gång blev våra fäder alldeles förskräckta och uppmanade oss att omgående sluta med denna omanliga lek. Det fanns ju fotboll!!!
Hartsfiolkompisen hade förmögna föräldrar, med högt uppsatta lärartjänster. Han tvingades medfölja föräldrarna på märkvärdiga konserter uppe på Stadsteatern. Men det hjälpte inte. Han vägrade att gå i musikskolan!
(Som mina föräldrar tänkte, så tänkte många arbetarföräldrar vid den tiden).
Bengt Rahms blogg 