Rättshaverist är ingen diagnos utan ett beteende som Nationalencyklopedin beskriver som ”onyanserad och överdriven strävan att till varje pris utkräva sin rätt i stort och smått”.
Bland offentliganställda kan denna grupp kallas MISP:ar, vilket står för medborgare som inte sätter punkt.
I början av 2000-talet lanserades begreppet PTED, post traumatic embitterment disorder. PTED kan på svenska kallas posttraumatiskt bitterhetssyndrom och det kan ha utlösts av en upplevelse med negativa känslor. Bitterheten som präglar dessa personer skulle kunna förklara deras rättshaveristiska beteende. PTED är dock ingen erkänd diagnos.
Länk till artikeln i DN:
https://www.dn.se/insidan/sa-undviker-du-att-rattshaveristen-blir-ditt-problem/
Personer med rättshaveristiskt beteende kan söka sig till styrelser för att använda den platsen som en megafon. En annan arena är föreningars årsmöte, som är som en sockerbit för en fluga för dessa personer, beskriver Jakob Carlander. Där har de chansen att, inför publik, uppmärksamma brister hos styrelsen eller i deras beslut. Att vara rättshaveristisk innebär inte att personen har fel. Personen kan ha en poäng i sitt påstående, men proportionerna är skruvade. Det här gör att åhörarna kan bli förvirrade. De som håller i mötet bör därför vare sig tysta personen eller ge den fritt spelrum.
Alla bär på en liten rättshaverist inom sig. Därav ett gott råd:
Sätt en fast gräns för hur långt du tycker att det är värt att driva en fråga som är viktig för dig. Släpp frågan när du väl har nått den milstolpen, även om det känns lockande att fortsätta.
Och älta inte händelser som har förargat dig, händelser som kanske inträffade för många år sedan. Glöm, och gå vidare i livet.
Men kom ihåg att de som kämpar mot nazism, fascism och förstörelse av naturen absolut inte faller under begreppet rättshaverist. Vissa kamper måste föras – år ut och år in, även om det kan kännas totalt hopplöst för de som har vikt sitt liv åt sådana uppgifter.
Bengt Rahms blogg 