Den som gav sig ut för att springa för 100 år sedan betraktades som mentalt rubbad

För 150 år sedan fanns ingen etablerad kultur för löpning i norra Europa och den som fick för sig att börja springa i skogen löpte risk att betraktas som galen. Så sent som i början av 1900-talet hade de löpande finska bröderna Kolehmainen känt sig tvungna att springa iförda ytterrockar av rädsla för att någon i hemorten annars skulle tro att de rymt från det lokala mentalsjukhuset. Situationen i Sverige var likartad. En bra bit in på 1900-talets mitt var motionslöpning fortfarande ett mer eller mindre okänt fenomen.

https://www.svd.se/a/WRmQAr/sa-blev-svenskarna-ett-joggande-folk

Det var inte enbart det gamla lokalsamhällets misstänksamhet mot avvikande beteenden som stått i vägen för löparintresset. Fram till andra världskriget bjöd den välorganiserade linggymnastiken också starkt motstånd.

Linggymnastiken betonade estetik och harmoni. Dess rörelseschema utformades för att skapa symmetriska kroppar och gymnasterna såg med stor misstänksamhet på aktiviteter som innebar ensidig träning eller extrem fysisk ansträngning.

%d bloggare gillar detta: