I boken ”Radikalism och avantgarde” läser jag Åsa Nilsonnes essä om ”Psykiatrins splittrade förtrupper”:
1947 producerade USA fyrahundrafemtio tusen kilo barbiturater. De togs mest av personer som ville somna på kvällen eller känna sig lugnare på dagen. Men de visade sig vara vanebildande och den dödliga dosen låg farligt nära den terapeutiska. Fenemal och Mebumal är två läkemedelsnamn som dyker upp i skallen på mig (bloggaren). Det var läkemedel som var vanliga när jag (bloggaren) började min yrkeskarriär.
1957 börjar de stora mentalsjukhusen tömmas. Främsta skälet heter klorpromazin (Hibernal), en medicin som började användas storskaligt 1953. I jakten på ett bättre antihistamin att använda vid allergier har franska Rhone-Poulenc tagit fram en ny molekyl som provas som tillägg vid operationer eftersom den är lugnande och sövande. Man prövar den även mot smärta och oro hos svårt skadade. Två franska psykiatrer, Denier och Delay, testar medlet på oroliga psykotiska personer. Det visar sig då att det inte bara lugnar, utan även dämpar de psykotiska symtomen.
1963 kom ytterligare ett vetenskapligt genombrott: läkemedel som lindrar symtom vid schizofreni visade sig minska dopaminets inflytande i hjärnan. Synapsen kom i fokus.
1963 kom även det storsäljande preparatet Valium (diazepam). Den moderna människan skulle inte behöva vara orolig.
Oron och ångesten minskade, men det beroende som uppstod var inte att leka med! (Bloggarens kommentar).
Bengt Rahms blogg 