Om torvmossar i litteraturen

I boken Vattenland ägnas ett kapitel åt Vattnet i litteraturen, med fokus på myrarna och dess torvtäkter.

Sara Lidman skriver i Hjortronlandet om det hårda slitet på de bottenlösa flarkmyrarna. Myrarna dikades inte bara för att få slåtterängar och betesmarker. Torven kom att användas som torvströ i ladugårdarna, och givetvis som bränsle. Men torven skulle få ytterligare ett användningsområde. Kourinen i torvströt användes för att få fram salpeterkristaller (genom kokning). Av salpetern tillverkades krut.

Vilhelm Moberg växte upp bland Smålands stora mossar. En torvströfabrik kom att byggas i hans hemtrakter i Moshult i Algutsboda socken. Han slet ont på Strängshults mosse i 15-årsåldern.

Den föräldralöse Harry Martinsson hamnade i de tidiga tonåren i trakten av Älmhult. Han var bara 15 år när han klev ut på Vakö myr, för att kupa torv. Första världskrigets brist på kol gjorde att torvtäkterna fick ett uppsving. Men det var inte bara mossen som bjöd motstånd. Det gjorde även bromsplågan.

Även Olof Lagercrantz är uppväxt med myren. Hans far hade fått för sig att torven skulle kunna ersätta brun- och stenkol.

Familjens liv överskuggades under de första 16 åren av Olofs liv av det stora torvbolaget, Rogestorps Torvströfabrik, belägen invid Mönarps mosse sydväst om Falköping. Men för familjen slutade torvföretaget i en ekonomisk katastrof. I Fågelropet ur dimman skriver Olof Lagercrantz om uppbrottet: ”Det var höst när vi bröt upp, för att aldrig återvända…”

Dikter från mossen

Bara några kilometer från Olof Lagercrantz Rogestorp ligger Kvarnegården, det stora lantbruk som min morbror Ivar och hans Rut kom att driva. Och där kom jag i kontakt med torv någon gång i början av 1960-talet. Torv var staplat för torkning, alldeles utanför boningshuset. Men jag har inget minne av att jag deltog i hanteringen av torven.

Här ser vi ett foto från Kvarnegården, möjligen taget 1964. Till vänster sitter morbror Ivar, skymd bakom mig anas min mor, till höger min kusin Uno och min ”giftasmoster” Rut. Min bror Stig lär ha varit fotograf.

Kokekaffe bjöds, men något salpetersjudande lär inte ha förekommit:


Om salpetersjudare: https://www.hembygd.se/marback/saltpetersjudare

%d bloggare gillar detta: