Fram till den stora psykiatrireformen på 1990-talet bodde och behandlades människor med psykiska sjukdomar på de stora mentalsjukhusen. Självklart var det inte värdigt att sex personer delade en stor sjukhussal och enbart betraktades som patienter och inte som individer med sina styrkor och svagheter. De hade inget eget handlingsutrymme och inget eget ansvar. Medicinernas starka biverkningar gjorde många oförmögna att ta hand om sig själva, än mindre att arbeta.
Men allt var inte bara mörker på de stora sjukhusen. Där var en tillvaro som gav patienterna ett sammanhang, trygghet och en känsla av att vara behövda. Patienterna skötte trädgården och andra sysslor, var med och lagade mat och de gjorde gemensamma utflykter.
Intentionerna var goda med psykiatrireformen, men förändringarna drevs för långt. Sett i backspegeln blev genomförandet förskräckande dåligt och uppföljningen dessvärre obefintlig.
https://www.svd.se/a/vexvjB/nalin-baksi-psykiskt-sjuka-far-illa-efter-psykiatrireformen
Bengt Rahms blogg 