Hur gick det till när 40 000 slutenvårdsplatser bantades ner till 4 000 vårdplatser för psykiatrisk vård? Den frågan ställer sig Nalin Baksi – och menar att vi måste sluta lägga skattepengar på att vårda normala känslor.
Nedanstående är hämtat ur Nalin Baksis artikel (länk): https://www.svd.se/a/ve8eJm/nalin-baksi-vardagslidande-behover-inte-vardas
Som psykiatrisjuksköterska har Nalin Baksi med egna ögon sett hur illa det är ställt.
De anhörigas berättelser är oerhört sorgliga. Ett exempel: En ung kvinna som har fått en psykos skickas, på grund av platsbrist, hem från psykakuten med lite medicin. Hennes anhöriga får sedan vaka dygnet runt för att hindra henne från att lyda rösterna i sitt huvud och hoppa ut från balkongen.
Anhöriga som får vara med om sådant känner sig svikna av psykiatrin – i ett av världens mest utvecklade länder.
Före psykiatrireformen fanns det cirka 40 000 slutenvårdsplatser vid de olika mentalsjukhusen i Sverige. Nu, 28 år efter reformen, finns det knappt 4 000 vårdplatser för psykiatrisk vård. Det räcker inte. Hur har det blivit så här?
Margaretha Herthelius, ordförande i Schizofreniförbundet, har i många år kämpat för att förbättra livsvillkoren för dem som har insjuknat i schizofreni, inbegripet deras anhöriga och närstående. Hon är besviken både på kommunerna, som inte tar sitt ansvar för att ordna boende och sysselsättning åt människor med schizofreni, och på psykiatrin.
Läkarna som alltid är pressade av platsbrist nöjer sig med att ge patienten medicin och remittera till den öppna psykiatriska mottagningen. De lyssnar inte på de anhöriga, som vet hur svårt sjuk deras son eller dotter är, och tycks bortse från att människor som har schizofreni kan samla sig i en kvart och ge lugnande svar till en läkare som ska ta ställning till inläggning.
Herthelius varnade tidigt för konsekvenserna av psykiatrireformen. Politikerna ville inte lyssna på henne och nu vill ingen ta ansvar. Hon är bekymrad över att det är så få politiker som har kunskap om vården av de svårast psykiskt sjuka och upprörd över att de blandar ihop psykisk ohälsa – ”det kan vi alla drabbas av någon i livet” – med allvarliga psykiatriska sjukdomar som schizofreni. Hon låter uppgiven.
I Socialstyrelsens nationella utvärdering av landets schizofrenivård, som kom i oktober 2022, underkänns den vård som människor med schizofreni får. De regionala skillnaderna är stora och alldeles för få följer de nationella riktlinjerna.
Psykospatienter och deras anhöriga verkar vara bortglömda av alla som inte är direkt berörda, kanske för att de saknar starka företrädare.
Vården kan göra mycket för att underlätta livet för schizofrenipatienter och deras anhöriga. Tidiga insatser för människor som insjuknar i psykos leder till snabbare återhämtning. Unga människor som drabbas av psykos kan leva ett gott liv om de får bra vård tidigt. Problemet är att bra vård kräver mycket resurser och regionerna prioriterar inte denna patientgrupp.
Skattepengar som skulle göra stor nytta för den här patientgruppen sipprar ut från regionernas budgetar till långt mindre behövande grupper. Vi måste sluta psykiatrisera vardagslidande som olycklig kärlek, tentaångest och, för den delen, även sorg. Vi måste normalisera att känslor inte är farliga, man kan lära sig att ha dem och märka att de går över. Vi måste stå för att skattepengar ska gå till psykiatrisk vård av psykiskt sjuka.
Skattepengar ska inte gå till nätbehandlare, som likt Mindler och Kry, göder föreställningen att all känslomässig smärta kan elimineras – och har fräckheten att ta betalt för denna pseudovård!
Många far illa, många får inte rätt vård, eller ingen vård alls. Det handlar om människoliv, det handlar om att inte totalt knäcka de anhöriga som redan är förtvivlade över sina barns svåra psykiska sjukdom. Och det handlar om anständighet. Ett land som Sverige borde kunna ta hand om de svagaste svaga som inte orkar driva sin sak själva.
Bengt Rahms blogg 