Psykiatrireformen 1995 genomfördes under stor politisk enighet och förhoppningarna på vad den skulle kunna åstadkomma var stora. Äntligen skulle rätten till frihet omfatta också psykiskt sjuka. Deras sociala behov skulle tillgodoses. De skulle integreras i samhället. En förutsättning för reformen var de nya mediciner som gjorde det möjligt att tillgodose patienters behov av vård vid öppna mottagningar. Därutöver behövdes bostäder och visst socialt stöd som kommunerna skulle ta ansvar för. Mentalsjukhusen stängdes, det ena efter det andra.
Resultatet blev förskräckligt. Ingen hade tänkt på hur det skulle gå för patienterna om kommunerna inte tog sitt ansvar.
Eller vad som skulle hända med patienter som inte har sjukdomsinsikt och inte vill ha vård.
https://www.svd.se/a/O8q6XV/psykakuten-ett-battre-hem-an-inget
När vi promenerade över en av stadens broar häromdagen låg där en kvinna, insvept i en sovsäck.
Det råder inget tvivel om att denna kvinna är i behov av akut psykiatrisk vård. Men varken sjukvården eller sociala myndigheter agerar med den kraft som situationen kräver.
Vi lever uppenbarligen i ett sjukt samhälle och att kvinnan får ligga där utan att tas omhand måste ses som ett uttryck för pisshumanism (eller hyperhumanism).
Av sann humanism präglade individer (i ansvarig ställning) ser till så att den stackars utsatta kvinnan får omedelbar vård. För visst är det humant att ta hand om en människa som är så psykiskt sjuk så att hon inte kan ta vara på sig själv.
Bengt Rahms blogg 