Människor med ekonomiska bekymmer är inte sämre än andra. Lena Anderssons resonemang om havregryn kommer farligt nära avhumanisering.
https://www.svd.se/a/APkLzE/lena-anderssons-text-om-barns-hunger-kommer-farligt-nara-avhumanisering
”Saken berör den äldsta av alla frågor, hur människan rätt ska nyttja sitt förnuft”, avslutar Lena Andersson sin krönika på SvD:s ledarsida, ”Hungrar barnen är det föräldrarnas fel”. Tesen är att inga barn behöver svälta i Sverige om bara deras föräldrar lär sig att prioritera rätt: havregryn och rotfrukter framför paprika och fryspizza.
Mina medelklassvänner med borgerliga sympatier slår nästan volter av beundran inför en ”otroligt bra text” och ”Anderssons klarspråk”. Anderssons ”vetenskapliga metodik” och ”rationella logiska argument” hyllas i kommentarsfälten som höjden av intellektuell skärpa.
De, som aldrig legat sömnlösa av oro för att pengarna är slut, som aldrig levt med löneutmätning från Kronofogden eller blivit utförsäkrade från Försäkringskassan, kunde lugnt lägga köttet inför kvällens grillbonanza i marinad, hälla upp ett glas till och förnöjsamt konstatera att de lever i ett land utan hungriga barn – och om något barn till äventyrs trots detta är hungrigt så är det barnets föräldrars fel och inget som berör den lyckligt lottade delen av befolkningen. Folk får väl för tusan lära sig att koka gröt och ta lite jävla ansvar.
Misstanken att det finns barn som går och lägger sig med tomma magar några kvarter bort från den egna välskötta villaträdgården är naturligtvis obehaglig. Den borgerliga medelklassen är inte på något sätt likgiltig inför andras lidande. Av princip anser dock den borgerliga medelklassen att Sverige är ett rättvist land, utan fattigdom och hungriga barn. Detta har nu, en gång för alla, bevisats av Lena Andersson med hjälp av noggranna redogörelser för priset på havregryn och ris i relation till dess näringsinnehåll – och havregryn, det har väl varenda människa råd med.
Barnens hunger försvinner inte för att den är en konsekvens av föräldrarnas felaktiga prioriteringar
Nu är livet dessvärre inte så svartvitt som i Lena Anderssons text, och människor sällan så förnuftiga som resonemanget förutsätter. Livet kan ta oväntade vändningar och människor är inte alltid rationella. Det finns ett oändligt antal omständigheter, situationer och händelser som kan slå sönder en människas tillvaro och knuffa henne nära ruinens brant: sjukdom, olyckor, skilsmässa, arbetslöshet, kriminalitet, konkurs, skulder som förfaller, anhöriga som dör.
Det vore klädsamt om de lyckligt lottade som inte stött på några större motgångar i livet, som har en årslön på banken, föräldrar med pengar och en skaplig pension att se fram emot visade lite ödmjukhet inför andra människors livssituationer. Jag förstår att tanken är hisnande – men det finns människor som understundom inte har råd att köpa ett paket havregryn, också i detta land.
Jag är en ivrig förespråkare för människors plikt att ta ansvar för sina egna liv, försörja sig, ta hand om sina barn och bidra till vårt gemensamma samhälle på bästa sätt. Jag är också smärtsamt medveten om att det alltid, i alla tider och i alla samhällen finns människor som inte klarar av just detta, att hantera sitt liv på ett ansvarsfullt sätt, på grund av oförmåga eller ogynnsamma omständigheter. Därför har solidaritet ett högt värde.
I ett anständigt samhälle ser vi till att också människor som av olika anledningar inte lyckas axla ansvaret för sina liv kan leva under drägliga omständigheter. Barnens hunger försvinner inte för att den är en konsekvens av föräldrarnas felaktiga prioriteringar. Hungern klöser tomma magar, också om den är orsakad av att barnets föräldrar prioriterar alkohol eller droger framför havregryn.
Människor som har ekonomiska bekymmer är inte sämre människor, eller mindre mänskliga, bara människor i besvärliga omständigheter. Att beskriva fattiga människor som människor med bristande förnuft är farligt nära avhumanisering. Förnuftet anges, som bekant, inte sällan som den egenskap som skiljer människan från djuren.
Bengt Rahms blogg 