Mycket av det som skrevs i den här artikeln i Arbetet 2012 finns med i Örjan Nyströms nya bok ”I de dödas hus”.
https://arbetet.se/2012/09/18/tillhorighet-och-oberoende/
Och det är inte så konstigt för det var Nyström som skrev tidningsartikeln.
Jag fastnar för avsnitt 4, det om proletär självkritik. Bilden av arbetarna som kollektiv och av arbetarungdomen var stundom pessimistisk:
Så här skrev proletärförfattaren Rudolf Värnlund:
”Det kändes som en befrielse för honom att han såg människorna utifrån: han hade ingenting ihop med dem, han skulle aldrig kunna få det. Han tyckte det var absurt att han någonsin lidit av dem. Och vad hade han varit för idiot som tänkt sig att proletariatet hade en historisk mission att fylla, att denna massa av tillfälliga, ödesberoende människovarelser, skulle kunna förena sig kring en enda idé, inte bara med sina drömmar, sina lösa svärmerier, utan med sina viljor i så hög grad att de förverkligade idén och skapade ett nytt samhälle, ett alldeles nytt samhälle, byggt på alldeles nya principer.”
”Jag hör också till folket, men jag känner inte dess sak. Jag tror inte heller att många andra gör det. Det är bara inbillningar allt detta prat om klassens, folkets och fosterlandets sak. Jag skulle vilja säga med Stirner: det finns bara en sak, min egen. Allt vad jag vet är det att varje människa är en liten värld för sig, en värld full av hat och bitterhet, sjuk och frisk kärlek, en hel liten värld av födelse, sol och glädje, av död, förruttnelse och sorg…”
Ivar Lo-Johansson skrev i God natt Jord om hur statarna i författarperspektivet framstod som ett trögt, jordbundet trälsläkte, nästan uppslukade av de trånga horisonterna kring slitet med jorden, djuren och barnen.
Ragnar Jändel skrev om arbetarungdomen som ”en skara kolijox- och salubrindrickande ligistelement”.
I Människor kring en bro släppte Josef Kjellgren lös sin huvudperson Knut Ivar Eld i en svavelosande predikan över hur grannar och arbetskamrater blivit en passiviserad skara stugsittare ”igengrodda av trångsyn och egoism”.
Bloggaren/Undertecknad: Och där är vi återigen nu hundra år senare – igengrodda av trångsyn och egoism:
Majoriteten av alla manliga arbetare röstar på sverigedemokraterna. Läsandet av böcker och tidningar rasar. Tidöpartierna är kulturfientliga. Idag hörde jag att EPA-ungdomarna lockas av SD:s populistsnack om lägre bensinpriser. Det låter allt annat än kanonbra!!
Och drick absolut inte Salubrin eller annat kolijox. Det finns betydligt bättre sätt att bli kanon på. Läs och lär. Och skriv!
Bengt Rahms blogg 