Parallellt med boken ”I ärkebiskopens skugga” av H B Hammar läser jag nu Sara Stridsbergs Augustprisnominerade bok Beckomberga.
Romanen är delvis baserad på hennes barndomsminnen från släktvisiter till Sveriges största mentalvårdsinstitution Beckomberga sjukhus, där hennes pappa vårdades.
Beckomberga är en roman om kärlekens gravitation, om drömmen att hålla någon kvar i ljuset som aldrig riktigt har velat vara där, om skräcken och längtan efter att falla, och om fallandet som ett sätt att förstå universum. Tre samtal mellan en dotter och hennes far Jim under en vinter i Stockholm och Cariño. Samtalen rör sig mellan Beckomberga där Jim vistades under en period på 1980-talet och den åldrade faderns längtan att simma ut i Atlanten och aldrig komma tillbaka. I Sara Stridsbergs roman är mentalsjukhuset intill Judarskogen både en monstruös ängel och en gammal utopi som handlar om att fånga den som faller.
Hon hamnade på stol 13 2016. Avhoppet kom 2018, mitt under den stora krisen i Akademien och i solidaritet med den då avgående ständige sekreteraren Sara Danius.
Sara Stridbergs egna ord om boken:
