Dagens besök på Biblioteket var föranledd av en Understreckare om den östtyske vissångaren och författaren Wolf Biermann. När Biermann för 50 år sedan gav en konsert i Västtyskland svarade DDR med att dra in hans medborgarskap. Men utvisningen av sångaren blev början till slutet för den hårdföra kommunistregimen.
https://www.svd.se/a/Qg1bEA/utvisningen-av-wolf-biermann-blev-borjan-till-slutet-for-ddr
Biermann som föddes 1936 i Hamburg var son till en kommunistisk jude. Fadern mördades av nazisterna i Auschwitz. I intervjuer brukar Biermann betona hur faderns öde påverkat hans livsval mer än allt annat. 16 år gammal valde han att flytta till det ”bättre” Tyskland: Det östtyska politiska projektet tedde sig när det begav sig som det mer lovande för honom.
Biermanns karriär vingklipptes emellertid snabbt i det kulturpolitiskt rigida DDR. Redan på en talangjakt för unga lyriker 1962 på Östberlins konstnärliga akademi blev det skandal. Biermanns dikt om ”de åldrade kamraterna” som framfördes med gitarr föll inte i god jord.
På 70-talet blev han ett heltidsjobb för Stasi på samma sätt som kemisten Robert Havemann, poeten Peter Huchel och senare medborgarrättsaktivisten Bärbel Bohley – för att nämna några av dem som av regimen stämplades som oppositionella. De kallades för negativt-fientliga krafter, vilka måste stoppas i socialismens namn. På Stasispråk blev Biermann OV Lyriker, ett ”operativt ärende”, 1971 uppväxlad till ZOV, ”centralt operativt ärende”. Det innebar en åtgärdskatalog med nära nog obegränsade resurser.
30 000 sidor på Stasiarkivet vittnar om Biermanns alla förehavanden, in i minsta privata detalj, under isoleringen i hans lägenhet på Chaussestraße.
Birgitta Almgren har i sin bok ”Inte bara Stasi…” (2009) analyserat Stasis dokumentation av konserten i Köln (det var i samband med den han miste sitt östtyska medborgarskap), som där betecknas som statsfientlig hets enligt paragraf 106 i DDR:s strafflag. Denna (gummi)paragraf var ett av de viktigaste verktygen för Stasi och justitieväsendet i DDR för att tysta medborgare som uttryckte missnöje med regimen.
Från bl.a. Sverige kom starka reaktioner mot politbyråns agerande gentemot Biermann. Författarförbundet, PEN-klubben och ledande VPK-politiker som *C H Hermansson protesterade. Peter Weiss skrev en artikel i Ny Dag där han vände sig direkt till politbyrån och bad den ta tillbaka sin åtgärd. Nog borde ett land som DDR kunna tåla kritik!!
*på den tiden begrep vänsterledarna att vänsterns uppgift var att verka som ”en röd piska” i samhällsdebatten, absolut inte att sitta i en regering
Nu till det som omnämns i Understreckaren och som fick mig att ta bussen till Biblioteket. Psalmer i 2000-talet” (2006), ett tillägg till 1986 års psalmbok, innehåller Biermanns ”Ermutigung” – ”Uppmuntran” – som psalm 824, i översättning av P O Enquist och SvD-redaktören Caj Lundgren. Sången var tillägnad poeten Peter Huchel, liksom Biermann övervakad och bevakad i DDR, men var sannolikt också en erinran till honom själv.
Efter visst letande från bibliotekspersonalens sida hittades ”Psalmer i 2000-talet”. Och där finns mycket riktigt Biermanns psalm, dvs nr 824:
I samband med besöket på Biblioteket var det en viss dramatik. Tre poliser befann sig i lokalen men lämnade snart densamma. Men när jag gick mot Resecentrum möttes jag av ett rätt stort antal polisbilar med tjutande sirener. De jagade en yngre man i luvtröja, som sprang bortåt Nicolaikyrkan.
Jag tänkte att det var tur att jag inte befann mig i Österberlin i mitten av 70-talet, bärande på en psalmbok där Wolf Biermann medverkar. Då kunde det ha varit mig som Stasi jagade, för spridande av statsfientlig propaganda!!
Jag var faktiskt där med en kompis 1974, ett besök som visade sig vara ett effektivt vaccin mot allt var kommunism heter. Redan i barndomen vaccinerades jag mot den fasansfulla nazismen.
