Regeringsbildningen efter valet ser ut att kunna bli ett brutalt misslyckande för den svenska vänstern. I så fall ett med skrämmande historiska förebilder, skriver Björn Wiman.
Hämtat ur Björn Wimans krönika i dagens DN :
https://www.dn.se/kultur/bjorn-wiman-tonen-ar-hardare-an-i-ida-gabrielssons-bastu
En del av dagens vänsterpartister tycks kalkylera med att en ny borgerlig regering kan bana väg för dem om fyra år. Och så vidare.
Det finns historiska paralleller till det vänstern ägnar sig i nutid:
Hösten 1932 försökte en socialdemokratisk chefredaktör få till stånd ett slags borgfred mellan de tyska socialdemokraterna och de tyska kommunisterna. Initiativet strandade, på grund av kommunisternas övertygelse om att en nazistisk regering var ett oundvikligt mellanstadium före revolutionen och att den demokratiska socialismen därför måste bekämpas😳
Den strategiska analysen, dikterad av Moskva, var att socialdemokraterna utgjorde ett större långsiktigt hot mot kommunismens diktatur än nazisterna.
Socialdemokraterna i Sverige, som precis gjort sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes, har efter valet bekräftat bilden av att det numera är ett parti fullt av arrogans men tomt på idéer.
Vänsterpartiet, å sin sida, kan med sitt idiotiska ultimatum om ministerposter bereda väg för fyra år till av den politik som partiet säger sig existera för att bekämpa. Om regeringsbildningen misslyckas kan den svenska vänstern ha förvisat sig själv till en mycket lång ökenvandring.
Kommunisterna i Berlin trodde att deras väg till makten på lång sikt skulle underlättas av nazisterna. En del av dagens vänsterpartister tycks kalkylera med att en ny borgerlig regering kan bana väg för dem om fyra år.
Historien borde, om inte annat, ha lärt dagens politiker att sådana spekulationer är livsfarliga. Politik handlar inte, som Olof Palme brukade inskärpa, om några hinsides lyckoriken utan om att göra livet så drägligt som möjligt för människor som lever här och nu.
