Författare: bengan

När min bror och jag råkade slänga Fröding på tippen

En syssling till mig (Leif Nordh) har nyligen gått bort (hans mormor och min farmor var syskon – och de växte upp i Norra Ving).

Mina föräldrar hade flera stora tavlor som hade målats av en Fröding (dock inte skalden, men som det nu har visat sig – hans kusin).

Det får man reda på om man läser denna fina levnadsteckning om den aktuelle sysslingen (något som jag har gjort nu i dagarna):

https://www.prismavg.se/exhibits/show/bankdirekt–ren-som—kte-berg

I kapitlet Skolstart kan man läsa följande (Olga var en annan av min farmors systrar):

Leif kallade sin gammelmoster Olga ”MorMor” hon kallade honom ”Gull Gull”. Med tre år i skolan och nästan döv sedan 23 års ålder var Olga mycket beläst. Hon var förlovad med Gustaf Frödings kusin men giftermålet gick inte ann. Han kom från adeln och hon från arbetarklassen.

Och vad hände då med de cirka fem stora målningar som var signerade av denne Fröding: Jo när min mor gick bort hamnade de på tippen i Falköping. Second Hand höll stängt (det var mitt i semestern) och min bror och jag hade ingen aning om vem denne Fröding var.

Förhastat eller inte – men trots släktskapet med den store Fröding var han troligen en ren amatör. Det hade varit värre om det hade handlat om Guitarr och dragharmonika!

Det här fotot på Bo och Sören (kusiner till mig och även de sysslingar till Leif) (jag sitter till höger i bild) har en av Frödings målningar som bakgrund.

Men om Jesus älskar alla människor, varför gör inte hans (fri)kyrka på jorden det?

Det är dags för frikyrkorna i Sverige att följa Jesu exempel av kärlek och inkludering och välkomna hbtq-personer. Det skriver Per-Olof Eurell, företagare med mångårig erfarenhet som ledare inom pingst- och trosrörelsen.

Per-Olof Eurells son kom ut som homosexuell när han var anställd i en av Sveriges största frikyrkor. Hans berättelse gjorde många i församlingen upprörda och arga. Det som gjorde dem upprörda var dock inte att höra hur han i den frikyrkliga miljön mått dåligt, försökt bli fri från sin ”syndiga” sexuella läggning och till och med funderat på att ta sitt liv. Det som gjorde dem upprörda var att han nu accepterade sig själv och trodde att Gud älskade honom som den han är.

När Per-Olof Eurell inte tog avstånd från sin son utan i stället försökte få till samtal om hur Jesus skulle ha behandlat hbtq-personer i dagens samhälle möttes han av en tystnadskultur. Från att tidigare varit en respekterad ledare kunde man inte snabbt nog få bort honom från alla förtroendeuppdrag.

Länk till debattinlägget i SvD: https://www.svd.se/a/vgrOdw/per-olof-eurell-dags-for-frikyrkorna-att-valkomna-hbtq-personer

Söndagstur till Kinnekulle

När vi hade åtelämnat Majlis till föräldrarna tog vi oss en liten söndagstur till Kinnekulle.

Hjulets sommarcafé lockade bl.a. med hummusmacka och kardemummabulle.

Och torpet Stenstugan, som vi hyrde av Klingspor för ett antal år sedan, befann sig tillsynes i ett mycket gott skick😊

Expedition konst

Idag hamnade vi i Lidköpings Konsthall där sommarutställningen pågår som bäst.

Utställningen visades först på Waldemarsudde.
Nio konstnärer som genom åren har fått följa med polarforskningsexpeditioner till Arktis och Antarktis visar upp sina verk.

En av dem är Lars Lerin. Han följde med till Antarktis redan i slutet av 80-talet:

Här kikar vi igenom ett av Hanna Ljunghs kuriosakabinett, med ett litet flarn av en sällsynt jordartsmetall (från polarområdena) svävande i mitten:

Här nedan ser vi Josef Bulls verk Fågelbad, med ett par apfötter i moderna sneakers – med en fot i människans rötter och en i samtiden.

Verket är tänkt att väcka frågor om människans hårdexploatering av naturen – där polartrakterna kan stå näst på tur.

Ett glassigt uppehåll i Herrljunga

Vi minns självklart Jan Troells ”Uppehåll i Myrlandet”, med Max von Sydow i huvudrollen.

Men man kan även göra ett längre uppehåll mellan två tåg i t.ex. Herrljunga, som vid gårdagens hemresa från Borås – och då passa på att mumsa på Farbror Arnes glassar, med brynt smör😎

Ett uppehåll i Herrljunga kan knappast jämföras med det Lars Tunbjörk gjorde i Lettland 1996, på en postsovjetisk militäranläggning.

Foton finns att beskåda på Borås Konstmuseum.