Författare: bengan

Ur boken På besök i stormaktstidens Sverige

CHARLES OGIER den franske ambassadsekreterare som 1634 som kom till Sverige för att försöka förlänga vapenstilleståndet mellan Sverige och Polen ger ett litet porträtt av ärkebiskopen i Uppsala, Petrus Kenicius, en åttioårig man, liten till växten och ganska slö av ålder.

På väg till Sala övernattade resenärerna i en prästgård som tillika var gästgiveri, och Ogier ger här ett drastiskt porträtt av kyrkoherden, en gammal libertin som sjöng oanständiga dryckesvisor och om vars skamliga lustar det gick många rykten. Det bör ha varit denna berättelse som fick bibliografen Carl Gustaf Warmholtz att på 1700-talet tala om Ogiers ohyggliga beskrivning av det svenska prästerskapet.

LOUIS-HENRI DE LOMÉNIE, GREVE AV BRIENNE uppvaktade hösten 1654 på franska hovets vägnar vid förmälningen mellan Karl X Gustav och Hedvig Eleonora; hans hemresa vintern 1655 gick originellt nog över Norrland, den tillfrusna Bottenviken och Finland. I Riga höll svenskarna femtusen man i garnison, säger Loménie och är därmed inne på krigen mot ryssarna. Han har i Stockholm sett de mäktiga kanoner som svenskarna erövrat från moskoviterna, som »ju aldrig dugt någonting till i krig« – varpå det följer ett synnerligen häftigt utbrott mot ryssarna, »mer förkvinnligade än någonsin, bara sodomiter och självbefläckare, fyllbultar, fega och grymma skurkar och lögnare, utan heder i kroppen«.

Kammartjänaren vande sig efter hand vid strapatserna under ritten till Stockholm, men maten förblev ett problem.

En kväll satte han sig till bords på gästgiveriet och väntade på brödet, varpå hans husbonde skrattade åt honom och talade om att trätallriken framför honom i själva verket var en brödskiva.

”Det är sådant bröd (kaquebrut) som man äter i Sverige.” Det är så hårt att man måste slå sönder det med hammare eller, som husbonden själv gjorde, knäckte det mot bordshörnet.

Ibland kan man råka på människor som tycks ha drabbats av den sociala urholkning som den tysk-amerikanska filosofen Hannah Arendt kallade världsförfrämligande, dvs:

förlusten av en känsla av tillhörighet till världen och av insikten att vi alla är sammanbundna och en

förlust av känslan av att mänskligheten är ett och av det medborgerliga engagemang som det här bandet medför.

Idag har Stockholms befolkning minskat, samtidigt som Hasslösa har gått plus – med en flicka, en katt och två vuxna😊

Bengt af Klintberg professor, folklivsforskare och författare:

Varför säger man ”kratta manegen” eller ”köra ända in i kaklet”? Många av de ordspråk vi använder till vardags har ett ursprung som vi tappat kontakt med. Samtidigt uppstår det ständigt nya talesätt.

https://www.svd.se/a/Lly0ep/nya-talesatt-berikar-skatten-av-svenska-ordsprak

Några klipp från söndagens Under strecket:

Uttrycket ”kratta manegen”föddes i Göteborg. År 1919 arrangerade en italiensk cirkusdirektör i staden, Ludovico Genzello, en galaföreställning med amatörer som cirkusartister, där alla intäkter skulle gå till välgörande ändamål. Hans idé väckte en sådan genklang att flera kända personer erbjöd sig att kratta manegen och dessutom betala tio kronor för nöjet, en stor summa på den tiden. Föreställningen blev en succé och minnet av den bevarades i artistkretsar i Göteborg. När den populäre komikern och skådespelaren Sten-Åke Cederhök i december 1983 gjorde ett inhopp som gästartist i sångerskan Peggy Lanes krogshow yttrade han: ”Jag kan kratta manegen åt henne.” Orden återgavs i lokalpressen (GT 9/12 1983) och spred sig raskt i sin nya, överförda betydelse.

På ett område har den språkliga fantasin flödat särskilt rikt. Det är i störtfloden av skämtsamma omskrivningar för att någon är lite bakom, inte så smart, rent ut sagt dum i huvudet. Vederbörande är inte den vassaste kniven i lådan, inte den ljusaste kritan i asken, har inte alla indianer i kanoten, inte alla kulor i granen. Andra sätt att säga att någon inte har full koll på tillvaron är: ”Hjulet snurrar men hamstern är död” – ”Hissen går inte hela vägen upp” – ”Lampan lyser men ingen är hemma”. Många av uttrycken är översättningar eller variationer av engelska förlagor som ”not the sharpest knife in the drawer”.

Det talesätt som förefaller vara det allra mest spridda är att någon inte har alla hästar hemma. Det fanns med i en ordsspråkssamling, tryckt i Linköping 1665. Men då hette det ”Han haar intet alla gietterna (getterna) hemma.” Något liknande gäller det östgötska talesättet ”alle gässa (gässen) ä inte hemme”. Prosten Carl Nyrén som antecknade det på 1750-talet skriver: ”säges om den som har fel på förståndet eller har något att grubbla på eller icke vid god hälsa”.

Gemensamt för de talesätt eller idiom som här har synats närmare är att de finns att läsa i Hans Luthmans ”Svenska idiom”, tredje upplagan från 2017. 

”Han haar intet alla gietterna hemma” torde vara ett uttryck som stämmer in på de både helarna Benjamin Netanyahu och Ali Khamenei!

Men lugn, gott folk! Förslaget presenterades i NLT för exakt 50 år sedan, och någon småbåtshamn vid Furuhäll har det som väl är aldrig blivit.

Hur hade SSW tänkt sig att bilar (med eller utan båt på kroken) skulle ha tagit sig till hamnen? Och var skulle bilar och båtvagnar ha parkerats?

Skulle hela Villa Giacominaparken rent utav ha behövt ödeläggas?

Miljötänk à la Lidköping… Snacka om att vara ute och segla🤨

Klicka för att komma åt varrundan_online.pdf

Åtminstone har hans skolmössa gjort det! Läs texten noga:

https://digitaltmuseum.se/021027135358/skolmossa