Ilskan hos befolkningen i västra Skaraborg börjar närma sig kokpunkten.
Snart lär det behövas ”fridsbevarande” styrkor, utplacerade i höjd med Ljungstorp.
I de här trakterna (väster om Ljungstorp) känner jag mig hemma. Ulunda brukades av mormor och morfar från mitten av 30-talet till mitten av 50-talet, på Backa herrgård hade min mor sin första anställning, i Ökullsjön badade vi på 50- och 60-talen, i Norra Lundby bodde min kusin Mikael på 50-talet, i Varnhem bodde min moster Greta, osv.
Men öster om Ljungstorp är minnena dystrare. På Billingen tillbringade jag mången iskall vinternatt under lumpen, och staden där på andra sidan berget har bara en fördel, och det är alla tågen som avgår från stationen. (Vissa ankommer också men då gäller det att hoppa på bussen västerut, och det illa kvickt.
Och Ryd (där Kolossalsjukhuset är beläget) kan bara tävla med Häggum om titeln Skams undantag!
Enligt Häggums Hembygdsförening: ”Som upphovsman till benämningen Skams undantag har man utpekat Johan III. Denne var starkt påverkad av katolicismen och ville införa en ny mässbok, Röda boken, i Sverige. Den antogs i Sjogerstad men förbjöds av hertig Karl i Häggum. Detta skall ha föranlett Johan III att kalla ”undantaget” Häggum för Skams undantag. Religiösa motsättningar under 1500-talet skulle alltså kunna förklara denna för det Häggum föga smickrande karakteristik.”
På Falbygden växte jag upp, omgiven av megalitgravar. I Skövdebygden har megalomanin sin hemvist, anförd av sina horder av onyttiga och tärande (närmast parasiterande) sjukvårdsbyråkrater.
Bengt Rahms blogg 