Kjell Westö står som författare till den bok jag just börjat läsa. Och det är varken första eller (om inget oförutsett inträffar) sista gången mitt val faller på honom.
Finlandiapriset 2006
Författare: bengan
Friends grundare ger oss en lektion i civilkurage
Sara Damber vet (precis som många av oss andra) hur det kändes att vara mobbad och utfryst under skoltiden.
Mobbingen orsakar ett känslomässigt trauma som består resten av livet, och lägger grunden till en inre ensamhet som det är näst intill omöjligt att bryta.
Jag ramlade över boken vid mitt senaste biblioteksbesök.
Sara grundar inte bara Friends. Hon engagerar sig t.ex. i könsdiskriminering och i traffickingoffrens situation.
Den sista delen av boken handlar om hennes tid som skolchef i Båstad – där det politiska styret utgörs av otäcka bruna krafter – Bjärepartiet, SD och två avhoppade moderater. (I omvalet till kommunfullmäktige i Båstad 2015 fick Vänsterpartiet lika många röster som Grodan Boll, dvs 2 röster). Lägg därtill en kommunchef som visar sig vara en skräckfigur.
Sara skildrar också den ”godhetsindustri” som mer och mer tar över det som politiska partier och ideella organisationer av hävd har sysslat med.
Att göra gott kan nu handla om att förverkliga sig själv, och bygga sitt eget varumärke…
SvD har en utmärkt serie om de långsiktiga följderna av mobbing. Här är en av artiklarna:
Om du vill bli rejält blåst – köp funktionsdrycker
DN har en utmärkt artikel i ämnet:
Det går att tjäna mycket pengar på att hälla i olika vitaminer, mineraler och proteiner i vatten och sedan marknadsföra det som något bra för hälsan och välbefinnandet.
Då är det klokare att sätta på vattenkranen, ta vatten därifrån och så tar man frukt och grönsaker.
En näringsfysiolog som har granskat olika drycker för DN:s räkning hittar ingredienser som kan vara rent hälsoskadliga
En sak kan vi slå fast: Funktionsdrycker fungerar inte. Och de maxar definitivt inte livet, men de maxar förtjänsten för skrupelfria företagare.
Kapprakt om Brunnsakademin och Linnés arvinge
Jag har just lyssnat färdigt på ljudboken Linnés arvinge. Och det var en fantastisk upplevelse.
Kapprakt* erbjuder en recension av boken, samt ett litet porträtt av författaren Samuel Åhman som delvis är uppvuxen i Lundsbrunn (där handlingen utspelar sig):
* Kapprakt är litteraturvetaren Anders Larssons blogg
Röda faran
Några av träden i Villalia i Stenhammar är dödsmärkta.
På måndag kommer motorsågen. Massbilismen kräver sin tribut.
Inom en snar framtid kan det vara tranfritt mellan Dagsnäs och Bjurum
Och trantittarna finns varken på Trandansen eller annorstädes.
Läs vad Göran Greider har att anföra på Aftonbladet Kultur. H5N1-hotet går inte att ta med en klackspark:
En titt in i Konsthallen är aldrig fel
Postvagnen om anrika Rantens Hotells konkurs
Postvagnen är SJK’s medlemsforum. Några medlemmar har skrivit om bakgrunden till detta anrika järnvägshotells konkurs:
”Det är över 11 år sedan som Arne och Anita Fritsell efter 35 år lämnade över rodret till Marita Johansson som förtjänstfullt renoverade det mesta och hotellet fick en ny storhetstid med fullt hus, temakvällar mm. Prisnivån i restaurangen närmast dubblades och kanske att detta skrämde bort en del, främst kvällsgäster. Marita höll ut några år men nya ägare tog över och restaurangen blev asiatisk, även om man behöll luncherna med husmanskost ett tag. Restaurang Matsuya hade inte en chans mot utmärkta japanska Khaan tvärs över gatan och Matsuya stängde redan innan pandemin. Efter det så tror jag inte att man har haft matservering i huset. Har inte hört så mycket om tiden efter pandemin men det har nog varit en rätt anonym tillvaro på hotellet. Har sett en och annan hotellgäst som kommit och lämnat huset.”
”På Booking.com finns det vissa klagomål på hotellet.
Snålt med personal, ofta ingen, incheckning via kodlås, frukost sköts av en person. Under lågsäsong serveras ingen frukost på hotellet, man får gå till Systrarnas café 100 meter bort.
Ganska dyrt för denna låga personaltäthet, cirka 1200 exkl frukost.
Buller från tågen.”
https://www.booking.com/hotel/se/hotell-ranten.sv.html
Hotell S:t Olof är bra mycket bättre (en riktigt långlänk):
Jag lät ej hoppet fara
Min mor jobbade på bokbinderi – från det att jag började skolan och ända fram till dess att hon pensionerades.
Då och då tog hon hem någon av de böcker hon hade bundit. En av dem var ”Jag lät ej hoppet fara”.
Och i förra veckan fick jag se att NLT har skrivit om Elsa Johanssons bok. I depeschkontorets skyltfönster visas nämligen alltid förstasidan av tidningen, som den såg ut för exakt 50 år sedan.
Boken handlar om den ”vård” Elsa erhöll på Ryhovs sjukhus. Hon var som ung flicka intagen där i flera omgångar, från slutet av 30-talet och till början av 40-talet. Förhållandena på detta (och många andra mentalsjukhus) var rent ut sagt fasansfulla på den tiden.
Redan som barn fick man rysningar, bara man hörde sjukhusnamn som Restad och Ryhov.
Nu för tiden är det mer bristen på platser på psykiatriska kliniker som är problemet – och att många med svårare psykisk sjukdom inte får den vård och omsorg (inklusive ett tryggt boende med tillgång till utbildad personal) som de är i behov av.
Och detta är fullständigt skandalöst!!
Det är bara i valrörelser som frågan lyfts av rösthungrande politiker. Efter valet är ”engagemanget” som bortblåst.
Svenska folkmängdsredogörelser
Min morfar Simon emigrerade till Amerika 1903, och exakt datum när han lämnade Velinga finns angivet i Församlingsboken.
Men när han återkom året därpå saknas det exakt datumangivelse. Det står bara 04.
Det finns dock en ytterligare sökväg och det är ”Svenska folkmängdsredogörelser” där emigranter och immigranter finns registrerade (fr.o.m. 1875).
Prästerna i de olika församlingarna skickade årligen in dessa uppgifter till myndigheterna.
Redogörelserna finns att hämta på Riksarkivet.
Jag söker då på Velinga och hittar lätt Simons emigration 1903:
Men bland återvändarna 1904 finns han inte med:
Kan ha ha upplevt det som skamfyllt att återvända så snabbt, något som kanske gjorde att han inte anmälde sin återkomst till kyrkoherden i Velinga, utan ”smet in bakvägen”?
Jag tycker att Simon fattade ett klokt beslut som återvände så snabbt.
Velinga är (och har alltid varit) en bra mycket bättre plats att bo på än ”svenskstaden” Chicago!!
Och givetvis längtade han även efter mormor Lisa som ju bodde nästgårds där i Velinga🙂
Bengt Rahms blogg 