Svälten

Vinnare av det Facklitterära Augustpriset 2018

Först kom kylan. Sedan värmen och torkan. Två år i rad slog skörden fel. Folk dog. Till en början barn och åldringar. Därefter även de starka. Det tredje året var alla visthusbodar tömda. I Stockholm anklagade man de svältande för att själva ha orsakat sin nöd.

Missväxten under åren 1867-69 är en av de värsta naturkatastroferna i Sveriges historia, och dess effekter förstärktes av politiska felbeslut och misstag. Hungersnöden bidrog till stora sociala spänningar och blev startskottet för massemigrationen, främst till Nordamerika. Genom enskilda människors livsöden berättar Svälten en skakande historia om ett avlägset Sverige, men samtidigt ett som var här alldeles nyss.

»Makalös i sin bredd, sitt djup och sin detaljrikedom … Den här boken har en urstark tidskänsla, inte minst i sina många ögonvittnesskildringar, lika förfärliga som fängslande. Man läser så att säga med händerna för ansiktet.«

Bloggaren: Vi måste vara rädda om all åkermark, och vi måste upprätta ordentliga livsmedelslager. Annars kan det som hände 1867 – 69 hända igen.

Moraliskt vansinne

De senaste veckorna har det varit ett förskräckligt tjatande i medierna om en så kallad youtuber, eller är det måhända en sån där influenser det handlar om?

Det borde finnas ett verkningsfullt vaccin mot sådana samhällsfarliga smittor, som ju är betydligt värre för samhällskroppen än värsta influensan.

Det kan nog inte uteslutas att den här historien har inslag av det som den engelske läkaren James Prichard 1835 definierade som ”moraliskt vansinne ”.

Det kan finnas en silverskatt just där Kollängens prästgårdstorp var beläget

Vi brukar starta våra vandringar upp mot Stora salen och Högkullen vid Perstorp (där förmodligen även prästgårdstorpet Kollängen var beläget).

Hällekiskuriren berättar om den silverskatt som kan vara nedgrävd på den här platsen.

https://www.hallekis.com/xx251214a.htm

Men det aktuella torpet kan även ha varit beläget precis på andra sidan vägen mellan Medelplana och Österplana.

Bokslukaråldern

Man tänker nog att den är i tio-årsåldern men den kan lika väl komma (eller återkomma!) i pensionsåldern.

Gråben brukade man kalla honom. Det var på den tiden då man inte tordes säga ulv. Andra noanamn är Tasse, Slunke och Den gråe. Även varg är ett noanamn för ulv.

Söndagsintervjun med Maria Strømme handlar givetvis om evigt liv (uppdaterad version)

Maria Strømme är professorn som tror sig kunna visa att livet fortsätter efter döden. 

Maria Strömme är professor i nanoteknologi vid Uppsala universitet, och ledamot av bland annat Kungliga Vetenskapsakademien. Hon forskar om det allra minsta, om material som kan förändra världen vi lever i.

Nu har Maria Strömme också tagit ett stort språng till ett annat fält, från det minsta till det största, och hävdar att vi står inför ett stort paradigmskifte. Hon har publicerat en vetenskaplig artikel, i tidskriften med en teori och en hypotes om att medvetandet existerar som ett fält, bortanför tid och rum. Vilket skulle innebära att våra medvetanden fortsätter existera, efter den kroppsliga döden, precis som många stora religioner hävdar.

Hur ser Maria Strömme på kritiken att hon blandar ihop vetenskap och filosofi?

Intervjun finns på Sveriges Radio P1:

Om de mikrotubili i hjärnan som omnämns i intervjun:

https://bertilius.wordpress.com/tag/mikrotubuli/

https://fof.se/artikel/2011/6/kvantfysik-kan-forklara-medvetandet/

Missa inte Elin Selin på Formakademin

Först tittade vi in på julmarknaden inne i Gjuteriet. Det borde vi inte ha gjort. Det var säkert tusen besökare i lokalen. Där låg halmbalar och det fanns levande ljus. Men vi såg inte till någon nödutgång.

Någon större trängsel var det inte på Formakademins elevutställning, men trevligt var det och det som ställdes ut var av hög klass.

Biofobi

Allt fler upplever biofobi – en känsla av obehag och avsky inför naturen. ”Naturen har blivit främmande för människor”, säger ekologen Johan Kjellberg Jensen.

https://www.svd.se/a/zOLMbw/biofobi-allt-fler-upplever-obehag-for-naturen

Hämtat ur artikeln:

Skogen är för många en källa till ro och återhämtning – men bilden av människan som en naturälskande varelse utmanas nu av forskare vid Lunds universitet. 

I en ny studie  har de sammanställt närmare 200 vetenskapliga artiklar på temat – och konstaterar att fenomenet biofobi tycks bli allt vanligare i Sverige och internationellt. 

Biofobi är ett paraplybegrepp för olika typer av negativa känslor inför naturen eller delar av den, förklarar Johan Kjellberg Jensen, forskare i ekologi vid Lunds universitet och huvudförfattare till studien.

Det kan handla om avsky eller rädsla för specifika arter, som fåglar och insekter. Eller att man på ett mer allmänt plan känner avsmak inför skogen och djurlivet.

Enligt Johan Kjellberg Jensen finns det en koppling mellan biofobi och beteenden som står i strid med hållbarhet och naturskydd. 

Forskning visar att dessa personer generellt är mer positiva till hård jakt på utrotningshotade arter och användning av kemiska bekämpningsmedel som är skadliga för ekosystemet.

De är också mer benägna att själva döda mindre djur som de uppfattar som obehagliga – grodor till exempel.

Men även en mer uppenbar konsekvens av biofobi – att människor undviker naturen – kan få negativa följder ur ett folkhälsoperspektiv, menar han. Detta eftersom skogen har bevisade positiva hälsoeffekter, som förbättrat psykiskt mående och minskad stress. 

De som lider av biofobi går miste om dessa hälsofördelar eftersom de undviker naturen, eller blir stressade när de väl vistas i den.

Orsakerna till att biofobi tycks öka är många, men urbanisering och kunskapsbrist är två viktiga faktorer. 

Urbaniseringen har lett till att vi får mindre daglig kontakt med skog och djur och därmed färre positiva naturupplevelser. Naturen har blivit främmande för människor, säger Johan Kjellberg Jensen.

Den minskade kontakten med naturen hänger tätt samman med försämrade kunskaper om när och hur den faktiskt är farlig.

Rädsla för det vilda kan förstås vara befogad. Björnar kan ju till exempel vara farliga på riktigt.

Därför är det också viktigt att öka kunskapen om i vilka situationer naturen är farlig och vad som egentligen finns ute i skogen, enligt ekologen. 

När naturen blir något främmande och vi inte kan särskilja arter är det också mer sannolikt att vi blir fientligt inställda.