Nu lyssnar jag på samtalet igen, det mellan KG Hammar och Anders Rosengren. Bara efter 3 minuter (av totalt 63) har KG sagt allt detta, som svar på rubriken till inlägget:
Det inre lugnet är en förutsättning för allting annat. Tappar man det blir man helt fokuserad på sig själv, och det är en återvändsgränd.
Man måste skapa tystnad och lyssna inåt. Under alla dessa röster som fyller en människa finns det en svag röst ”som bara vill mig väl”. Det är den rösten vi kallar Gud i den kristna traditionen. Och som Dag Hammarsköld uttryckte det: ”Varje människa bär på ett centrum av stillhet, omgivet av tystnad.”
Men som Hammarsköld också skrev: ”Jaget vill fylla skålen.” Då gäller det att vila i sin väntan. Det går inte att tvinga fram den inre rösten.
Varje gång vi fattar existensiella beslut så finns den här ”svaga viskningen” som säger bortse från dig själv, du är omhändertagen, se omgivningen, se andra människor, se naturen, se allt levande, hur allting hänger ihop och att du är en del av det.
Det gäller således att glömma självförverkligandet för att istället omfamna en djupare vi-känsla. Uppnår jag inre frid är det för att kunna bidra till den yttre freden hos andra människor.
Bloggaren lyssnar intensivt på det som sägs. Det kommer troligen nya inlägg om detta intressanta samtal.
