Det här Mandelmann-programmet kan verkligen rekommenderas. Psykiatiker Håkan Andersson besöker Maries och Gustavs gård i Djupadal i Rörum.
Marie, Gustav och Håkan träffades för trettio år sedan på Gerlesborgsskolan i Bohuslän. Där blev Marie och Gustav ett par och en livslång vänskap med Håkan etablerades. Och det var där Gustav bestämde sig för att skippa läkarbanan för att istället ägna sig åt jordbruk. Håkan kom att ändra inriktning på sin läkargärning – från infektionsläkare till psykiatriker.
I programmet diskuteras Gustavs humörsvängningar – med maniska perioder efterföljda av djupa dalar. Håkan rekommenderar Gustav att försöka dämpa aktivitetslusten under topparna men att istället försöka göra mer under downperioderna.
Därtill sätter försommargrönskan i den undersköna naturen i Djupadal fart på bloggarens tynande livsandar!
För den som inte vet kan det vara bra att berätta var Håkan har sina rötter. De finns i Tidaholm såklart!!
”Ett danskt forskarlag hade gått igenom 67 olika vetenskapliga studier som sammanlagt omfattade drygt 230 000 personer. Med hjälp av olika statistiska beräkningar gick det att slå fast att kosttillskott inte ökar livslängden. Tvärtom visade sig tillförsel av extra A-vitamin, beta-karoten och E-vitamin öka risken att dö. Värst var A-vitamin som ökade den risken med hela 16 procent. För C-vitamin gick det inte att se vare sig positiva eller negativa effekter, och samma sak gällde spårämnet selen.”
Friska människor använder dessa antioxidanter för att leva längre, men de visar sig ha motsatt verkan, säger Christian Gluud, överläkare och professor vid Copenhagen Trial Unit vid Rigshospitalet i Köpenhamn.
I Kvacksalveriboken nämns vitamin B12. B12 är livsviktigt för bl.a. myelinsyntesen och för bildandet av erytrocyter. (Min farfars mor, född på Kållandsö, avled av perniciös anemi 1897). Men hur mycket kobalamin(B12) behöver man få i sig? Det räcker faktiskt med viten av ett enda riskorn och det riskornet täcker behovet i 40 år!
För mycket D-vitamin kan leda till arterioscleros, njursvikt och lungskador.
Ur Expressen 2015:
EXPERTERNAS RÅD OM VITAEPRO OCH ANDRA KOSTTILLSKOTT
Zofia Kurowska statsinspektör på Livsmedelsverket med ansvar för kosttillskott och Leif Dahlberg, ortopediprofessor vid Lunds universitet, ger sina bästa råd. * Låt bli! De allra flesta svenskar behöver inte ta några kosttillskott alls utan får i sig det de behöver genom en normal allsidig kost. Undantag är barn under två år, kvinnor som planerar en graviditet, äldre, veganer och gluten- och laktosintoleranta. Fråga din läkare om du är osäker. * Överdosera inte. Följ rekommenderad dagsdos. Kosttillskott i höga doser kan vara farligt. Höga doser ska endast tas som en del av medicinsk behandling och i samråd med läkare. * Känner du dig onormalt trött eller har långvarig smärta kontakta vården. Det samma gäller om du misstänker att du har brist på något näringsämne. Där kan du få diagnos, och man kan ex ta tester för att kontrollera din näringsstatus. * Undvik att blanda många olika tillskott med olika substanser i. Då är risken hög för att du förlorar kontroll över vad du får i dig och att du överdoserar. * Se upp om du är äldre, sjuk eller tar andra mediciner. De biverkningsfall som kommit in om Vitaepro handlar i de flesta fall om äldre med sjukdomar, som reumatism, och som också tar andra läkemedel. * Berätta för din läkare om du tar tillskott och vilka i så fall. Många tillskott kan krocka med läkemedel. * Var extra försiktig om du är lite till åren. Lever- och njurfunktion försämras med åldern, och många kosttillskott innebär en extra belastning på lever och njurar. Det gäller även Vitaepro där försämrad leverfunktion är inrapporterad biverkan. * Misstänker du att du fått biverkningar av ett tillskott, sluta ta det och kontakta läkare. Anmäl också biverkan till Livsmedelsverket.
Det här inlägget publicerades i augusti 2020. Nu kommer det i repris, med vissa kompletteringar.
Fotot torde vara taget på Mossagården i Velinga, troligen på 1960-talet:
Bakom sig har mormor Lisa bröderna Gösta och Sten. Till vänster om Lisa (sett från fotografen) sitter systern Stina, till höger om henne befinner sig systern Karin.
Sten, det yngsta syskonet, kom att bosätta sig på Hökensåssluttningen, på gården Limmared – blott en halv kilometer från Velinga kyrka.
Om jag minns rätt var de totalt åtta syskon (se sist i inlägget). David är en av de tre saknade. Hans son Lars bor fortfarande på gården (kusin till min mor Elsa).
Under ett antal år kring sekelskiftet lämnade föräldrarna Alexander och Turinna Velinga och brukade kronohemmanet Herigabo i Skånings Åsaka, lydande under biskopsstolen i Skara. Där föddes faktiskt alla barnen, med undantag av mormor Lisa som föddes i Velinga. Och enligt vad jag har hört var hon kvar på Mossagården mest hela tiden.
Men 1906 återvände de till Mossagården i Velinga, lämnande biskopen i Skara åt sitt öde.
Här har vi Lisa, troligen något år före sekelskiftet (längst fram, nr 2 från vänster)
Och här är Stina kring 1910 (längst fram i mitten):
Och här nere har vi hela syskonskaran (Ancestry). Hedvig K står för Hedvig Kristina som kom att kallas Stina. Nils G A står för Nils Gustaf Andreas, men av det blev det Gösta!
Gösta hörde hemskanes dåligt och när han skulle göra en undersökning på Centrallasarettet i Falköping i början av 1960-talet övernattade han hos oss (på Karlebygatan). Jag minns då att man fick ”skôja” för att göra sig förstådd. (Dvs skrika högt när man pratade).
Lite dagsfärska nyheter: Carina Bergfeldt har köpt sig ett sommarviste som lär vara beläget mellan Ledsjö och Skånings Åsaka:
Bloggaren får även in andra tips än sådana som handlar om den luckrativa kvacksalveribranschen.
Det här handlar om hjärnor som inte har hängt med i utvecklingen (typ sådana som innehavs av planetförstörare som Bolsonaro, Trump och sabelskramlaren Putin).
1760 gav bloggarens Härjasläkting Johan Anders Darelius, grundare av och överläkare vid Serafimerlasarettet, ut ”Socken-apothek eller några huscurer”. Där ingår även ett recept på ögonsalva: Huggormsfett blandas med zinkoxid. Salvan appliceras utanpå och inuti!! ögonen varje kväll mot röda och ”fläckiga” ögon.
Under 1800-talet minskade intresset för ormmedicin. Kanske ormarna uppfattades som gammalmodiga inom läkekonsten, precis som ”album graecum”(torkad hundskit)!
Idag fick jag ett fotografi från min kusin Anders, taget några år in på 60-talet. Där poserar både han och jag, våra föräldrar och min (ingifta) moster Rut från Kvarnegården.
Var brorsan och morbror Ivar håller hus är oklart. Men en av dem torde väl hålla i kameran.
För bloggaren var han helt okänd – till för en liten stund sedan. Då dök Banting plötsligt upp i Kvacksalveriboken, i kapitlet om Hälsokost, med underavdelning LCHF.
William Banting var således den som låg bakom detta med bantning.
Den här bilden ger Wikipedia av Banting:
William Banting, född 1796, död 16 mars1878, var en begravningsentreprenör känd för att ha gått ner kraftigt i vikt efter att ha lagt om sin diet till socker- och stärkelsefattig kost. Banting hade genom åren dragit på sig en kraftig övervikt, som lett till problem med leder i knän och problem med att gå på toaletten. Han hade frågat flera olika läkare om råd utan någon framgång. Då han blev så fet att han fick problem med hörseln (fett tryckte mot innerörat) gick han till läkaren William Harvey, som föreslog en drastisk kostförändring.
Harvey ordinerade en diet bestående av ganska stora mängder proteinrik föda, såsom kött och fisk.[1] Han minskade kraftigt på intaget av kolhydratrika matvaror, såsom öl, bröd, socker och potatis. Till sin stora förvåning tappade Banting snabbt åtskilliga kilo. 1863 meddelade han allmänheten om sina framsteg i broschyren Letter on Corpulence Addressed to the Public, där han beskrev hur han under loppet av ett år (från augusti 1862 till augusti 1863) lyckades gå ner i vikt från 92 till 71 kg.
Hans broschyr blev såpass populär att ordet bant kom att användas som verb, till exempel i uttryck som Do you bant?. Det användes första gången i en tidningsartikel i The Times den 13 augusti 1864. I engelsktalande länder lever ordet inte längre kvar i vardagligt språk, medan orden ”bantning” och ”att banta” har blivit etablerade begrepp på svenska.[2]
Detta sa bloggaren till kyrkoherde Rudolf Johansson (som 6-åring).
Kyrkoherden besökte akutmottagningen på Centrallasarettet i Falköping den 5:e augusti 1958. Där upptäckte han bloggaren som väntade på eternarkos och avlägsnande av en (som det visade sig) phlegmonös appendix.
Idag kom journalanteckningen från Regionarkivet i Göteborg. Här har vi slutklämmen:
Fergon var ingen höjdare, inte ens som krossad och uppblandad med hallonsylt. Det är sannolikt därför bloggaren icke frivilligt tar sig ett järn.
Så här såg det ut när Karnevalen gick av stapeln 1952. Men bloggarens behov av karnevaler och andra spektakel tycks ha försvunnit samtidigt som den där fula appendixen.
