”Det kollektiva narrativet är att det skall bli så underbart. Men jag undrar jag”. Så skriver krönikeren och kulturredaktören Nina Solomin i dagens SvD.
https://www.svd.se/pandemin-har-gjort-mig-till-en-hemmagris/av/nina-solomin
Nina frågade en 85-åring hur hon känner det under pandemin. Kvinnan lever ensam och har inte träffat en enda anhörig på över ett år. Svaret kanske förvånar:
”Fantastiskt bra!” svarade 85-åringen, med eftertryck. Det är så skönt att få vara i fred. Så skönt att slippa alla krav. Det känns som om jag är på en lång semester. Nu har jag tid att fundera. Det är så många minnen att processa. Händelser från förr: konflikter, vägval, allt sådant flyter upp igen. Nu går jag här hemma i lugn och ro, vrider och vänder på allt och begriper vad som hänt mig i livet lite bättre.
Och äntligen slapp hon att underhålla olidligt ointressanta väninnor. Nu var det bara hon och Kunskapskanalen på teven. Och så processandet av livet.
Nu när vaccineringen har kommit igång är det allt fler (av de extroverta) som står och stampar i startgroparna. Snart kan livet rullas ut igen, med resor, middagar, aktiviteter, kulturupplevelser, idrottsevenemang, bemärkelsedagar, bröllop, begravningar, tjejmiddagar, herrfester, vinprovningar, romantiska utflykter, skidresor, kryssningar, solresor, höstlovsresor, jullovsresor, pussar och kramar, barrundor och festivaler. Eller vad man nu vill ta sig före.
Många introverta har upplevt pandemin som en stor lättnad – att slippa den sociala hetsen för att istället kunna gå omkring där hemma och bara skrota.
Men det finns faktiskt tecken på att även många extroverta har blivit riktiga hemmagrisar. Bland annat har de lärt sig att uppskatta den oskrivna helgen. Den ligger där som ett tomt blad, med noll inbokade aktiviteter.
”Morsgrisar är vi allihopa” kan komma att bli ”Hemmagrisar är vi allihopa, ja me och du me”
Bengt Rahms blogg 