Författare: bengan

Fotboll på TV! Selma och morfar sitter klistrade framför apparaten när Kristianstad möter Piteå.

Det handlar givetvis inte om herrfotboll utan den typ som storasystrarna Svea och Saga spelar i Råda BK! Dvs riktig fotboll.

Skogshyddan har ett fint erbjudande på glass de två sista dagarna innan caféet stänger för säsongen.

Men Skogshyddan öppnar igen vid några tillfällen i adventstid, och har vi tur inleds säsongen 2020 redan den 1:a februari, precis som detta år.

Nu tänker jag inte på det som eleverna (kanske) ägnar sig åt, utan vad byggherrarna har (haft) för sig.

Här i Lidköping är Majåkersskolan redan riven och ersatt av en ny skolbyggnad. Nästa år skall även Stenportsskolan rivas. En helt ny skola skall uppföras på platsen.

Jag funderar på när den ursprungliga Majåkersskolan byggdes, likaså Stenportsskolan. Kan det ha varit i början av 70-talet?

Men min gamla Centralskola i Falköping är fortfarande i god form, trots att byggnaden uppfördes redan 1903.

På den tiden kunde man verkligen konsten att bygga, inte för några decennier utan rejäla huskroppar som står pall i århundraden.

Att bygga nytt är bland det mest energikrävande och koldioxidgenererande vi människor kan ägna oss åt.

Det är hög tid att våra byggherrar lär sig den läxan. Byggfusket måste upphöra. I annat fall måste åtgärder vidtagas, och det räcker inte med anmärkning. Relegering är det enda som kan komma på tal.

Centralskoleelever i Falköping, sommaren -65:

Vid dagens långpromenad stötte vi på en kvinna som pekade mot fyren vid hamninloppet och frågade oss om vi kände till huruvida det rör sig om en AGA – fyr.

Den frågan gick vi bet på men väl hemma kunde vi konstatera att fyren numera är helt eldriven:

https://fyr.org/wiki/index.php/Lidköping

Kvinnan berättade att hon hade arbetat på AGA’s huvudkontor på Lidingö i många år, därav fyrintresset.

Hon hade bott nära Filmstaden i Solna. När hon gick på bio där kunde hon ibland bli sittande i samma salong som Ingmar Bergman. Denne hade dock en alldeles egen fåtölj.

Enligt ”Mitt i Solna”: Bergman satt alltid på plats, nummer 19, längst bak i mitten, under projektorn. Han ville ha koll på maskinisten, som kallades för Nypan, och som han ofta grälade med.

Herrarna hade nämligen totalt skilda uppfattningar om hur film skulle avnjutas. För Nypan var ridåspelet, ljussättningen och allt det som föregick själva filmen viktigt. Trams, menade Bergman som föredrog en kolsvart salong och att filmen startade på en gång.

”AGA – kvinnan” bor sedan några år tillbaka i Lidköping där hon tillsammans med andra nyinflyttade, från när och fjärran, bidrar till nya livserfarenheter uti denna vår ”bôgd”.

Vi behöver ingen ”enslinje” för att känna trygghet i tillvaron. Alla är faktiskt inte stöpta i samma form. Med fler nya kommuninvånare vågar vi kanske rikta sökarljuset mot andra områden än de som traditionen bjuder.

För annars är risken stor att vi går på grund, ohjälpligt fast i sådant som var i ropet i mitten av förra seklet, den tid då klippljusappararen, tillsammans med acetylengasen, fortfarande var det som fick fyren i Lidköpings hamninlopp att blinka ut över Kinnevikens mörka vatten.

Dick Harrison är dubbelt aktuell i dagens SvD.

Han recenserar en ny biografi om Gunnar Sträng, skriven av Erik Åsbrink:

https://www.svd.se/en-bok-att-stracklasa–traigheten-till-trots

Gunnar Sträng kunde verkligen räkna, trots att han var autodidakt. Det finns faktiskt ingen i hela välden som har varit finansminister lika länge som Sträng.

Däremot verkar byråkraterna i Skolverket inte ha fått med sig särskilt mycket i bagaget. I dagens Understreckare sågar Harrison detta skolverk, jäms med fotknölarna:

https://www.svd.se/historiska-lardomar-om-antikens-relevans

”Den som gör gällande att kunskaper om antiken är onödiga för en förståelse av dagens samhälle redovisar genom blotta påståendet en hisnande okunskap om två millennier av utveckling och en obegriplig ringaktning av historien i dess egenskap av reservoar av mänskliga erfarenheter. Att Skolverket än en gång söker kapa bort antiken från undervisningen är ett svårslaget tecken på en kulturskymning som ingen är betjänt av.”

Gunnar Strängs ledarstil tillhörde en annan tid än vår. Man kan nästan påstå att den var riktigt antik:

”Den bild som slutligen framtonar av folkhemsikonen är kluven. Å ena sidan framstår Gunnar Sträng som en kolossalt hårt arbetande, pliktmedveten medborgare. Han är snål, långsint, kräver massor av övertid av sina anställda, är stenhård i förhandlingar, men tänker i grund och botten bara på landets och folkets bästa. Å andra sidan tecknas han som en mänsklig dinosaurie av en art som i dag är utrotad. Sträng förnedrade kvinnliga kolleger i tid och otid, slängde ur sig nedsättande/rasistiska ord om utlänningar (han avskydde u-hjälp), föraktade ungdomar (de var bara ”slipslösa och hade god skäggväxt”) och excellerade i en maktfullkomlig manlig härskarteknik som satte skräck i övriga statsråd. Patriarker av Strängs kaliber hade fungerat utmärkt hos Gustav Vasa, men skulle ha mycket svårt att agera i nutidens politiska klimat. Redan på 70-talet började det gå fel, när han missbedömde opinioner och blev en belastning för den rörelse han ägnat livet åt.”

Historia är ett av skolans allra viktigaste ämnen.

Ett exempel: Hade de som inte behagade lyssna på lektionerna i historia istället valt att vara idel öra, då hade vi sannolikt inte haft några sverigedemokrater i Sveriges Riksdag.

När Kristina kommer på besök brukar hon ha med sig tidningen Land. Då kan jag kan ägna mig åt ”Kryss och pyssel” under de timmar som Kristina och Anne sysslar med att titta på Idol.

Vad är det som händer på Ömheten 2? Hus har rivits och det har skapats en flera tusen kvadratmeter stor ”terrass”, med Gamla Läckövägen belägen några meter högre upp.

Men det finns inga tecken på att nya byggnader skall uppföras. Vad är syftet med projektet? Är det någon som vet?

Där det förut fanns trevliga små villor, omgivna av träd och grönska, möts nu den förbipasserande av ett omdanat landskap.

Man måste gå försiktigt fram, särskilt i estetiskt känsliga miljöer. Den nya upplevelsen av Gamla Läckövägen, hitom Sommarkiosken, är numera inte direkt tilltalande.

Jag känner en ömhet i själen. Jag har känt den förut, när vackra byggnader eller fin natur har fått skatta åt förgängelsen, ofta helt i onödan.

När jag följe med kompisen Gunnar och hans familj till stugan i Ammenäs på somrarna i början av 60-talet gjorde Amazonen alltid uppehåll i Grästorp.

Där fanns en kiosk vid vägkanten och tradition bjöd att alla vi fyra (obältade) barn i baksätet skulle ha varsin Storstrut.

Här kan man se en film med tema Trollhätteglass, inspelad under somrarna mellan 1958 – 1962.

Det är inte ofta som jag har anledning att gilla det som skrivs av ledarskribenterna på SvD. Men detta tycker jag faktiskt är riktigt bra tankar, nedtecknade av Thomas Gühr:

Statsmakten kan sägas ha varit ett slags fripassagerare på de goda effekterna av värnplikten.

https://www.svd.se/hur-ersatts-det-som-varnplikten-medforde

”Vår försvarsmakts värnpliktssystem har genom årtiondena haft ett antal för samhället mycket nyttiga sidoeffekter. Värnplikten har omvittnat fungerat som socialiserande, nivellerande och integrerande för den hälft av befolkningen, de unga männen, som varit förpliktigade att genomföra den.

Socialiserande i bemärkelsen att den har, som det kunde heta, gjort män av pojkar. För många rekryter har värnplikten varit den station i livet där man till sist ändå skaffar sig vanor kopplade till vardaglig självdisciplin: bädda sängen, ta hand om sig själv och sin hygien, sköta sin utrustning och lära sig leva ett regelstyrt liv.

Nivellerande på så vis att oaktat social bakgrund och ekonomiska omständigheter kom soldaten genom mönstringssystemets utvärdering att indelas med någorlunda likasinnade och likabegåvade. Tillsammans med sina kamrater nödgades han att lösa gemensamma uppgifter i grupp. Direktörens och verkstadsarbetarens söner grävde latriner eller slet i trossen tillsammans. För det framtida vuxenlivet har det slaget av samvaro lett till såväl möten och livslånga vänskaper som gett grunden för en förståelse av det mänskligt gemensamma över klassgränser och sociala skrankor.

Integrerande därför att värnplikten, allt eftersom Sverige fick en växande invandrad befolkning, utvecklades till den sista offentliga institution, efter skolan, som genom sina principer för likabehandling och meritokrati kunde understödja anpassningen till och insteget in i det svenska samhället.
Inget av ovanstående är givetvis avsikten med värnplikten, vars grundsyfte är att bidra till vårt lands försvarsförmåga. Ej heller kan de uppräknade effekterna vara skäl för dess existensberättigande. Men vårt samhälle har haft stor nytta av dessa effekter, och statsmakten kan därmed sägas ha varit ett slags fripassagerare på dem.

Men när värnplikten gradvis urgröptes under de senare decennierna och till slut helt avskaffades i fred 2010, fördes ingen som helst diskussion om hur dess goda samhälleliga sidoeffekter skulle bibehållas. De som observerat effekterna sörjde värnpliktens upphörande av dessa skäl, men de som av militära skäl, rätt eller fel (fel enligt mig), förordade värnpliktens avskaffande, var på det hela inte alls intresserade av hur dessa goda effekter skulle kunna återtas.

Värnplikten är nu återinförd sedan 2017. (Det säger en del om vårt politiska systems kortsiktighet att vi slår av och senare slår på institutioner som behöver mycket långa tidscykler på sig för att etablera sig och uppnå önskad effekt.) Den kommer förhoppningsvis att gradvis omfatta allt fler unga, och numera, glädjande också, kvinnor. Det kommer tyvärr dock att ta lång tid innan värnpliktens goda sidoeffekter åter gör sig gällande i samhället, samtidigt som i stort inget görs för att kompensera dem på andra sätt.

Den fråga som pockar är hur många andra samhälleliga institutioner som vi har urholkat i vårt land, utan att fundera över deras positiva sidoeffekter som vi samtidigt också gått miste om.”

Bloggaren är ingen motståndare till de bidrag som står till buds i vårt samhälle.

Fast det där med barnbidrag som sätts in på konto är han ingen vän av. Bidrag skall delas ut för att de behövs i detta nu, inte för att sparas till körkort och bilinköp.

Precis som insändaren i dagens Norra Skåne är bloggaren upprörd över alla de bidrag som gynnar manliga aktiviteter, främst då inom den långt ifrån jämställda idrottsrörelsen. Inte sällan rör det sig om ”grenar” som omhuldas av de mer besuttna i samhället (som golf och motorsport).

Det har säkert blivit bättre under senare år, men det går verkligen inte att slå sig till ro. Gubbarna är ju vana vid att få som de vill.

Om vi inte ser upp ödelägger de (gubbarna alltså) snart halva Ågårdsskogen för anläggande av 15 – 20 nya fotbollsplaner, med konstgräs och miljontals kilo med giftbringande gummigranulat. Bloggaren plockar hellre blåbär och lingon bland skvattram och älggräs än kliver omkring i drivor av stinkande små gummikulor, i en öken av plast.

Bloggarens onda aningar är inte gripna ur luften. De fanns på pränt i måndagsnumret av NLT. Siffran 11 står för ”under utredning”…