TV-tablån på helgerna fylls så här års till stor del av ett program som benämns Vinterstudion. I denna studio sitter ett helt gäng med tyckare som tror sig veta det mesta om varför det går bra eller dåligt i backar, rinkar och spår (med eller utan bössor).
För mig är det viktigast att själv kunna vistas ut i friska luften, med eller utan idrottsredskap. Att sitta en hel dag i TV-soffan och lyssna på experternas förnumstiga tyckande ligger inte för mig. Inte heller lär soffsittandet förbättra folkhälsan (även om jag har full förståelse för att äldre, sjuka och handikappade kan glädjas åt programmet).
De stjärnor jag behöver hittar jag ute i Vintergatan.
Är det något det borde tyckas om så är det varför det är så lite snö och is i naturen på vintern nuförtiden.
Men varför oroa sig för klimatet? Det finns ju ishallar, konstfrusna skidspår och snökanoner. ”Det där med klimatförändringarna är ju bara snömos” tycks många anse. Den ohållbara livsstilen måste uppenbarligen försvaras med alla medel.
Min nyårsförkylning gör att det inte blir så mycket utevistelse. Men igår blev det en ändå promenad ner till Skogshyddan för att kunna blicka ut över Kinneviken och beskåda det vackra Kinnekulle i bakgrunden.
Någon Vinterstudie blev det inte. Men ännu ett avsnitt av ”Min bästa väninna” kunde vi se. Och när Rapport och Västnytt var avverkat tittade vi på ”Pärlemor – en film om Marianne Mörck”. En så fantastisk kvinna!!
Det är sådana program som skapar ljus i vintermörkret. Sedan får Vinterstudions tyckare tycka vad de vill.
