Författare: bengan

Syret är på upphällningen.

Men snart börjar säkert Gekås i Ullared att kränga andningsluft (från Shanghai) på tub. Då är problemet ur världen.

”Å flyger i lufta dä gör di sôm skam,
förskräcklit å fort ändå.
Dä ä skillna’ dä när a’en ska fram,
en får klar sej mä te å gå.

Men en ä fôll bra bakôm emellerti
när en inte kan räkne ut,
va i hundan di har så ont ôm ti,
den tar fôll i alla fall slut.

För ja ä tôrpare ja,
å ja har dä så bra,
ja ligger på sôffa för så ska dä va,
å gräset dä växer å rôgen han gror
//:sätt på panna mor!://

Hå hå ja ja …”

Ur boken om Sjuksköterskans historia: När röntgenundersökningarna inleddes på våra sjukhus i slutet av 1890-talet kunde röntgenläkaren ibland ha titeln lasarettsfotograf.

I början av 1900-talet kunde en van vaktmästare få stå för narkosen

En distriktssköterska på 1930-talet om ett möte med en kvinna som hade en egen variant av nutidens ICD-pacemaker:

Att bryta mot hastighetsbegränsningarna är brottsligt och ett tecken på omognad hos föraren.

Motormännen har låtit mäta hastigheten vid landets skolor. Norra Skåne skriver om resultatet för Hässleholms del. Vårt ena barnbarn går på Linnéskolan. Där kör varannan bilist för fort. Just vid det övergångsstället blev en skolflicka påkörd av en grävmaskin för ett par år sedan och ådrog sig allvarliga skador.

Att köra för fort utanför skolor är ett tecken på grav omognad hos föraren. Det borde vara varje kommuns uppgift att med hjälp av fartgupp eller andra radikala åtgärder omöjliggöra hastighetsöverträdelser på sådana platser.

Lidköpings kommun har inte gjort mycket genom åren vad gäller detta. Men jag har noterat att Lidåkersskolan nu, 35 år efter att vårt äldsta barn började där,  äntligen har fått ett rejält farthinder. Efter påtryckningar har det även vidtagits åtgärder vid Sjölundaskolan. Vi skall dit idag när ett av våra barnbarn börjar 1:a klass och ett annat 5:e klass. Då skall vi se om farthindret håller vad det lovar. Men i första hand önskar vi såklart att de flesta tar sig dit gående eller med hjälp av cykel, både barn och vuxna.

Det är inte för att undgå risken för att ertappas av polisen vi skall följa hastighetsgränserna. Det är för att vara rädda om andra människors liv och hälsa, något som alltför många bilister inte tycks begripa.

I dagens NLT finns det en debattartikel som alla borde läsa, inte minst de förment duktiga föräldrar som skjutsar sina barn med bil, till och från skolan.

För mig är det rent obegripligt att fullt friska barn fråntas möjligheten att ta sig till skolan till fots, på cykel eller, om så behövs, med hjälp av kollektivtrafiken.

Artikeln innehåller många bra argument mot det curlingartade beteendet att medelst bil skjutsa skolbarn. Den tål att läsas, och det både en och två gånger.

En sak är säker. Hade mina föräldrar haft bil när jag växte upp hade de aldrig i livet kommit på tanken att skjutsa mig till vare sig Fredriksbergsskolan, Centralskolan eller Läroverket. Jag är än idag tacksam att jag slapp att växa upp i en familj med innehav av bil.

Kan Greta ta sig till Amerika med segelbåt så kan väl vi ta tåget till Nordpolen.

Resan bjöd på flera trevliga möten – som en fikasugen undersköterska jag jobbat med, en språksam manlig kvinnoläkare som satte sig vid vårt bord samt en yngre man från Turkiet som tyckte att vi borde besöka hans pizzeria, granne med Nordpolen.

Tågresa, trevliga möten, anrik cafémiljö med bordsservering och gott fikabröd – en helhetsupplevelse i en klass för sig!!

I lördags kunde vi i kulturprogrammet ”Sverige” titta på ett inslag om ”Kass humor” och ”Uti bôgda”.

https://www.svtplay.se/video/23285250/sverige/sverige-sasong-22-avsnitt-2-1?start=auto&tab=2019

Det väcker stor förvåning att SvT har med en så låg och tarvlig serie som ”Uti bôgda i sin tablå. Men att ”Sverige” hade ett inslag om detta är självklart OK. Fredrik Önnevall hade inga som helst kommentarer efter inslaget. En talande tystnad.

Men alla vi som bor i denna bygd är stämplande. För vad skall folk på andra håll tro och tänka om oss? Raggarkultur – och därtill ”Uti bôgda”.

Kulturarvssamordnaren och arkeologen Ander Strinnholm uttalar sig på Twitter: SVTs monumentala förakt för glesbygden är nog tydligast i ”Uti bôgda”. Där får fördomarna fritt spelrum, helt utan hämningar.

En allt annat än kass kommentar enligt mitt sätt att se det hela.

Den e-bok jag läser för tillfället handlar om mitt eget yrkes historia.

Huruvida det finns liknande litteratur om undersköterskor och sjukvårdsbiträden och deras tuffa arbete är inget jag känner till. Men saknas det sådana böcker borde de skrivas, innan minnena hinner blekna.

Att vara sjuksköterska i slutet av 1800-talet var ingen dans på rosor. Arbetstiden var minst 16 timmar, varje dag. Även på natten hade sjuksköterskan, som sov i ett rum mellan två stora salar, totalansvaret för sina patienter.

Hon hade sällan någon ytterligare anställd som kunde bistå henne i arbetet. Städning, tvätt, matlagning, omvårdnad av sjuka och svårt döende – allt detta och mer därtill – utgjorde hennes åligganden. Lönen var i stort sett obefintlig. Råttor fanns det gott om. Koppning, återlåtning, lavemang, blodiglar – behandlingsmetoderna var medeltida och dödligheten var hög hos patienterna. I mitten av 1800-talet utgjorde de veneriska sjukdomarna mer än hälften av diagnoserna hos de vårdade.

Tron på Gud hos sjuksköterskan var ett måste, manliga sådana var givetvis något fullständigt otänkbart och fick en sjuksköterska för sig att gifta sig, med t.ex. prästen, var det bara att packa och tacka för sig.

Jag vill återigen påminna om att denna blogg fungerar som min egen dagbok. Här reflekterar jag över sådant som engagerar mig,
som vår miljö och hotet mot klimatet,
naturen med alla dess skogar, växter och djur,
den lokala journalistiken,
fördelarna med kollektivtrafik och tågresande,
massbilismens härjningar,
det ohållbara flygandet,
brunhögern,
bristen på jämställdhet mellan könen,
det bekämpningsmedlen ställer till med inom jordbruket,
att solen inte kan lysa alla årets timmar och dagar,
vikten av att röra på sig – om man har förmånen att kunna göra det,
alkoholens följdverkningar,
shoppinghysterin,
de platser som är en lisa för själen – som Kållandsö, Kinnekulle, Hornborgabygden och Göingeåsen,
våra fina barnbarn såklart!
och mycket, mycket annat.

Min mormor Lisa hade sin variant av dagbok där hon i många decennier skrev ner det som hon ansåg vara viktigt, jag har min variant. Lisa skrev dagliga anteckningar om vädret. Det kanske jag borde ta efter. I huset har vi faktiskt en kvinna som har koll på nederbörden, något som vi alla i huset kan ta del av, om än inte i bloggform:

Den som är intresserad är givetvis välkommen att läsa mina inlägg, men den som upprörs över innehållet gör nog säkrast i att försöka finna annan förströelse.