Författare: bengan

Nu har företaget där min mamma jobbade från det att jag började skolan 1959 och ända fram till pensioneringen i slutet av 80-talet.

Även jag har varit anställd på bokbinderiet – som semestervikarie under gymnasietiden. Min lön låg på 3.50 kr/timma. Risken för arbetsskador var stor, särskilt vid arbetet nära skärmaskinerna där man kunde få händerna avhuggna om man inte var försiktig. Dagarna kändes oändliga, men det var bra arbetskamrater och det fanns alltid nybundna böcker att fördjupa sig i. Särskilt intressant var läsningen av Taxeringskalendern där man kunde ta del av vad stadens rika knösar kammade in. Klassmedvetandet vaknade men man hade vett att hålla rågången mot kommunismen.

Man fick tidigt i livet lära sig att jobba hårt, att vara skötsam och att passa sina arbetstider. Hög arbetsmoral har alltid varit ett honnörsord i arbetarfamiljer.

Vägg i vägg låg Falköpings Tidning. Där kunde man hämta sig ett nytryckt exemplar att bläddra i och samtidigt passa på att kolla in hur sättarna ordnade med blytyperna.

Jag har för mig att jag plockade runt bland typerna vid något tillfälle, men det var nog under ett studiebesök från Läroverket. Resultatet av den
klåfingrigheten finns troligen bevarat på Kungliga Biblioteket.

Det är gott att vi har fått en förnyad Lidköpingstidning, med nya ägare och ett nytt ledarskap.

Jag känner nästan som Strindberg i Esplanadsystemet: Här rivs för att få luft och ljus; är kanske inte det tillräckligt?

Gamla lokala maktstrukturer (ofta manliga sådana) kan nu ifrågasättas och friska vindar vädra ut det nattståndna.

Att ha en tidningsägare som inte är en del av det lokala etablissemanget är en klar fördel. Alla samhällets stenar kan nu vändas och eventuella oegentligheter blottläggas.

Calle Sundblad blir säkert en bra chefredaktör och de duktiga journalisterna får med all sannolikhet en större frihet jämfört med tidigare, dvs att kunna skriva kritiskt utan att behöva snegla mot någon ägarfamilj.

På fotot är det nästan lika många kvinnor som män på redaktionen. Vi får förutsätta att den könsfördelningen även kommer att återspeglas vad gäller sportsidornas innehåll.

Även insändarna har fattat galoppen angående detta med frisk luft och friska fläktar

Att läsa böcker är ett bra sätt att få själslig styrka, inte minst efter en svår livskris. Men jag är övertygad om att läsandet är en syssla som bör följa en genom livet, även när livet leker.

Just nu läser jag boken ”Madonna i päls”. Det finns paralleller mellan den tid då boken skrevs (1943), dvs under Atatürks despoti, och nutidens Turkiet med Erdoğan och hans diktatur. Men framförallt är boken en vacker berättelse om kärlek.

Margit Richert på SvD har recenserat den bok som står på tur. Trots att hon på mödernet är av kulaksläkt (Lenin: Ni skall hänga, och häng dem så att folk ser det, minst hundra beryktade kulaker) och därmed har personlig erfarenhet av sovjetkommunismens brott mot mänskligheten hyllar hon ”Ett andra anstånd”: ”Jan Myrdal, du är förlåten allt – vilken bok!”

På fredag väntar en ny tågresa, nu till barnbarnen i Skåne.

Det blir sannolikt en utflykt till Tormestorp och Tormesgården. Att sitta där på Göingeåsens västsluttning och blicka mot Matterödsåsen och Hovdala är en oslagbar, ja närmast hänförande upplevelse.

Den som söker sig till naturen behöver ingen annan dryck än kaffe eller saft för översköljas av den berusande känslan.

Alldeles nedanför Tormesgården passerar tågen på Södra Stambanan. Både gods och människor färdas som bekant bäst på räls.

https://www.svd.se/sverige-kan-leda-en-revolution-i-jordbruket

Vi har hört talas om det plöjningsfria jordbruket. Perenn odling måste vara en
variant av detta.

Och visst är det bra om traktorn kan stå kvar i garaget. Utsläpp har vi tillräckligt av ändå med allt flängande, kors och tvärs över Jorden.

Dessutom torde den odlingsbara marken må bra av att inte plattas till av nutidens monstruösa traktorer.

Allt annat som är bra med perenn odling finner man i länken här ovan.

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7212222

Att SD inte bryr sig om klimatet och miljön är inte svårt att räkna ut. Att KD väljer Mammon före Skapelsen var väl inte heller direkt oväntat med tanke på den nuvarande partiledningen.

Här kan man testa sin klimatpåverkan: https://www.klimatkontot.se/

Jag hamnade på 4,6 ton koldioxid/år. Inget att skryta med men troligen bättre
än värstingarna nere i högerdiket. Att jag under mina snart 67 år på Jorden inte har förorsakat ett endaste kilo koldioxid som kan härledas till civil luftfart skäms jag inte för. Däremot finns det mycket annat i livet som jag skulle vilja ha ogjort.

Det är ofattbart! Nu har antalet koldioxidmolekyler av 1 miljon luftmolekyler passerat 415! Och samtidigt nås vi av nyheten att bortåt 1 miljon arter på vår planet hotas av utrotning, i värsta fall medförande att hela livsväven kollapsar.

Ändå fortsätter ökningen av alla de mänskliga aktiviteter som är oförenliga med en hållbar utveckling.

Vi kommer alla att ställas till ansvar – av våra barn och barnbarn vars framtid vi vuxna förvandlar till ett rent helvete.

Men det finns en väg att gå, den som präglas av förnöjsamhet. Vi kan ansluta oss omedelbart, om bara viljan finns.

Även befolkningen i norra delen av Skåne tar nu upp kampen mot hänsynslös exploatering av mark i och omkring våra kommuncentra.

I Lidköping reser sig de boende runt Lidentomten och det unisont mot HSB’s hänsynslösa höghusplaner.

I Hässleholm reagerar befolkningen starkt mot kommunens planer på att förvandla EKO-jordbruket vid Björklunda till ett stort bostadsområde.

All jordbruksmark måste skyddas mot exploatering – om vi skall ha en chans att mätta alla munnar.

En del av artikeln i Norra Skåne finner jag särskild glädje i att ta del av, den delen som vänder sig mot den förödande företeelsen med nedhuggning av träd och stensättning av våra trädgårdar, trädgårdar som rimligtvis borde vara vikta för odling av grönsaker, rotfrukter, bär och frukter.

Trädgårdsstaden är den enda staden som har framtiden för sig.

I somras slängde jag käft med liberalernas ledare när han kastade yxor på Läckö slott.

Men oroa er inte. Det var ett arrangemang som hörde medeltiden till.

Idag möttes vi igen, men nu hade Jan fått flytta upp en klass.

Tåget från Stockholm C blev dock nästan 10 min försenat pga avhysning av två resenärer.

I höjd med Hallsbergs godsbangård var det så dags igen. Då stoppades tåget i 15 minuter, på polisens begäran.

Men skyll inte allt på Björklund. Han är juste, även om vi inte delar alla åsikter. Och det är ju så det skall vara i en levande demokrati.

Och nu är bussen framme i Lidköping, lite sen – men vad gör det när man reser både hållbart och många tillsammans i bästa samförstånd.

Tillägg: När lokalbussen mot Stenhammar passerade järnvägsövergången vid Läcköblommor gick bommarna ner och vi fick rödljus för tredje gången. Men då var Jan Björklund redan framme. Han hade grönt ljus hela vägen från Skövde till Göteborg.

Att i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings och Torgny Segerstedts anda fortsätta kampen mot nazister i alla de former är en uppgift som Björklund klarar med bravur.

Likadant torde det vara med kommunister i olika skepnader. Vid Lenins död 1924 skrev Segerstedt en dödsruna som underströk att grymhet och hänsynslöshet hade präglat samhällsbygget under den sovjetiske ledaren: ”Stor var Lenin som ett gissel för människorna. Stor var han som förintare. Stor var tragiken i hans verk och hans öde. Större ännu var tragiken i det öde, som genom honom beskärdes hans folk.” Björklund är helt säkert av samma åsikt, och jag med honom.

”Överläkaren Anna Dalsjö är en av dem i vårdens frontlinje som skriver under på verklighetsbeskrivningen om internadministrationen som tidstjuv: ”Jag vill använda min långa utbildning och erfarenhet till att patienter skall få rätt och effektiv behandling så fort som möjligt. I stället tvingas jag sitta på totalt meningslösa möten samtidigt som jag skall tvingas fylla i en massa meningslösa formulär.”

”Detsamma gäller för alla de möten som inte används för att öka frontkämparnas kunskaper om nya behandlingsmetoder och beprövad erfarenhet inom de egna disciplinerna. Vården har bara en legitim avnämare – patienten. Den som tror att vårdapparaten är sin egen avnämare har missuppfattat saken. De uppträder som papperstuggen, som under en helg i utrikesförvaltningen i brist på hemliga handlingar att förstöra, tuggade i sig sitt själv och spridde järnfilspån över hela rummet.”

”Insikten att vårdapparaten är till för patienten och ingen annan, gör att styrningen och resursernas fördelning borde vara ganska okomplicerad. Om allt administrativt stöd, inklusive det som ges av en skicklig och kompetent ledning, till personalen, prövades efter kriteriet hur det påverkar patientens tid med den vårdande personalen skulle de rätta incitamenten infinna sig.”

Bakom betalvägg, men bra ledare i SvD om allt det som dränerar tiden för patienterna – byråkratin, journalföringen, alla möten – för att inte tala om alla de odugliga politiker som styr och ställer allt överända.

Det grundläggande problemet är att vårdapparaten alltmer avlägsnar sig från kärnverksamheten – att diagnostisera, behandla patienter och erbjuda dem vård och omsorg. Det borde vi göra något åt. Gökungen måste ut ur boet och makten över sjukvården behöver åter till de medicinskt sakkunniga.

https://www.svd.se/lakartiden-som-laker-saren