Författare: bengan

Det första jag fick se var Lisa när hon och hennes Ljungdala Toner var på körhelg i Lunds Domkyrka i våras.

Men där finns också några tröstens ord från den underbare prästen Urban Hagberg!

Dagen avslutades i kyrkan, där Lisa medverkade i Ljungdala toners skönsång🎶.

Den stadsdelskyrkan verkar i ett område där många olika kulturer möts:

Innan kyrkbesöket hade vi firat Isaks 7-årsdag, och det med ett hejdundrande tårtkalas😊

Isak och farfar tar en cykeltur bland Göingebygdens alla kolonistugor.

Tågmöte i Sandhem på vår färd mot Hässleholm.

Ett utmärkt ressällskap är en bok av Therese Bohman. Hon har precis blivit nominerad till SvD:s litteraturpris.

”Ibland fick hon en känsla av att de låtsades. Att människorna hon betraktade på torget ständigt upprätthöll en mängd fasader, en distans till själva livet, som samtidigt kanske var en förutsättning för att kunna leva på det sätt som förväntades av en vuxen människa, med familj och karriär och ett rikt socialt liv och en meningsfull fritid, enligt alla de bilder som salufördes av helgbilagor och inredningstidningar, och som skulle infrias i berättelser om helgens aktiviteter inför kollegerna i lunchrummet, i lyckade, lyckliga statusuppdateringar i sociala medier. De flesta andra människor verkade helt enkelt ha en avundsvärd förmåga att leva sina liv utan att blanda in sig själva alltför mycket.”

https://www.svd.se/a/lwO5Lo/de-ar-nominerade-till-svd-s-litteraturpris-2024

Klarläggande: Sandhem tillhör numera Jönköpings län (sedan 1998) men är fortfarande en del av Västergötland. Det är först mellan Habo och Bankeryd man som tågresenär passerar Smålandsgränsen.

En sårad KD-politiker har fått nog. Nedžad Deumić, lokalpolitiker i Stenungsund, lämnar nu KD i protest.

https://www.svd.se/a/73mQXB/kd-politiker-ebba-busch-bor-be-muslimer-om-ursakt

Om det hade funnits ett soundtrack för Kristdemokraterna under Alf Svenssons tid så hade det varit ”Heal the World” med Michael Jackson. I innehåll, anda och känsla. 

Ebba Buschs KD känns mer som ”Folköl och dunkadunka”, med Svenne Rubins. Folkrock från 90-talet.

Nedžad Deumić vill inte följa med på KD:s närmande till den nationalistiska idékloaken.

Ebba Busch fiskar sverigedemokratiska röster genom att peka ut en hel religiös grupp och avhumanisera muslimer.

Nedžad Deumić tycker att hederliga svenska muslimer förtjänar någon form av ursäkt från Sveriges vice statsminister. 

Han kommer att lämna partiet, inte bara på grund av Ebba Buschs utspel, utan för att han inte vill delta i Kristdemokraternas ”kulturkrig”.

Att som svensk muslim behöva bli kollektivt misstänkliggjord eller bestraffad för vad vissa muslimer har gjort, det kan han inte gå med på.

”Jag förtjänar respekt och trygghet. Och jag engagerade mig i ett parti som underströk det här, att människor ska känna sig trygga, respekterade och att religionsfriheten är viktig.”

Jag vill att de skall flyga norrut igen, och att vi åter kan lägga den dystra årstiden bakom oss.

Men den här boken skall ändå vara alldeles strålande, inte minst enligt Anne – och Babel. Biblioteket hör av sig när boken finns tillgänglig:

Boken här nedan (som jag just läst ut) var riktigt obehaglig. Någon gång under 1900-talet (efter Andra världskriget) har Sverige förvandlats till en socialistisk diktatur, liknande den i DDR. Angiveriet frodas, liksom pampväldet.

I en förtryckarstat går det inte att lita på någon. I ett sådant snävt och kontrollerande samhälle måste individen ständigt vara sin egen lägervakt och lära sig att dölja sina egentliga åsikter, tankar, och känslor.

Handlingen utspelar sig i Stockholms södra förorter, och kring Muskö.

Jag har inget att erinra mot ungdomar som kastar ägg på fasader tillhörande samhällets rötägg (då tänker jag givetvis på sådana högt uppe i hierarkierna).

Men när de gör det mot balkonger där det bor nästan 90-åriga pensionärer, då är det lätt att ilskna till.

Den är vacker, den är otäck, och framför allt är den viktig. Läs den.

Josefin Holmström, Svenska Dagbladet

Och det tänker jag göra.

Så här avslutar Lasse Berg sin bok Gryning över Kalahari:

Vi alla som lever nu har haft en obegriplig tur. Med tanke på alla som aldrig blev födda, alla de närmast oändliga kombinationer av ägg och spermier som aldrig fick en chans, är sannolikheten att just du eller jag skulle få ett liv lika försumbar som en elektromagnetisk svängning mellan galaxerna.

Ser man sedan till människosläktets historia så har varje nu levande mänsklig individ bakom sig ett hundratusen släktled långt obrutet pärlband av män och kvinnor. Dessa mormödrar och mormödrars mormödrar, farfäder och farfäders farfäder hade först turen att födas och sedan finna varandra. De hann också föda överlevande barn, som i sin tur lyckades bli könsmogna och få barn, innan svält, rovdjur eller sjukdomar tagit dem.

Ett enda brott i denna kedja där bakom mig – mina förfäder hand i hand i tusen sinom tusen led långt bortom horisonten – och jag hade aldrig existerat. Och inte du heller.

Det vore bra om vi skaffade oss en livsföring som gör det möjligt att föra detta arv vidare till tusentals kommande generationer.

Bloggaren:

Några som behöver ändra livsföring är helt klart de som har makten i Mellanöstern – som Israels regering och Irans islamiska Revolutionsråd. Om inte är det snart slut med Homo sapiens, hominiden som fullt utvecklad (och med en större hjärna än nu) lämnade Afrika för 83.000 år sedan, via Bar el-Mandeb (Tåranas port) som öppnade sig när Istiden gjorde att havsnivån sjönk med 80 meter.

Det vi ser nu i Mellanöstern är att Dårarnas port har öppnats, på vid gavel. Det bådar inte gott för mänskligheten.

Men jag funderar på en sak.

Trots intensivt motstånd från bl.a. den svenska regeringen och hemska nazi-sympatisörer lyckades ett antal judar ta sig till vårt land – detta före, under och strax efter Andra världskriget.

Vi visade betydligt större hjärta t.ex. 2015. Då tog vi emot ett stort antal flyktingar från främst Mellanöstern, Afghanistan – och även från Afrika.

Jag funderar på hur många av de judar (och deras ättlingar) som kom till Sverige (vissa direkt från koncentrationsläger) ägnade sig åt att mörda folk hej vilt här i det nya hemlandet. Det kan inte ha varit särskilt många.

Varför gör sig då de människor (inte sällan araber eller deras ättlingar) som har flytt krig och förföljelse på senare år – och har fått en fristad i Sverige – sig skyldiga till så in i bomben många svåra förbrytelser?

Och i sådana fall lär det inte bli mindre av våldsamheter om alla rättskaffens (som majoriteten av alla araber, judar, greker, svenskar) vänder andra kinden till.