Årets Konstafton i Lidköping var en riktig fullträff. Och inte undra på det – med konstnärer som Ingan Linde och Hans Andersson.
Vi tittade även in hos Fredrik Ader, i Boxningshallen, på Formakademin, Bifrost, Lokrantz, hos Marianne Björn och Africa Coll.
Till slut hamnade vi på Bahnhof där Kill the Info Noice Art Group fick oss att fundera över den överdrivna materialismen och det informationsöverflöd som genomsyrar det moderna samhället.
Författaren Lena Einhorn härleder Benjamin Netanyahus maktfullkomligheten till något som drabbade hans pappa.
https://www.svd.se/a/o3vX7m/lena-einhorn-skymfen-mot-pappan-har-praglat-benjamin-netanyahu
Bloggaren läste boken The Netanyahus (av Joshua Cohen) för något år sedan. Ur bloggen: ”Jag har just läst klart boken om Netanyahus. Det är en helgalen Netayahufamilj som anländer till ett college i staten New York 1960. Ett av barnen heter Benjamin, och han är om möjligt ännu galnare nu dryga 60 år senare.”
Ur Lena Einhorns artikel i SvD:
Fadern Benzion Netanyahu var politiskt aktiv, som revisionistisk sionist, en högerman som förespråkade ett ”Stor-Israel”, utan territoriella kompromisser.
Sonen Benjamin Netanyahu har återkommande gett uttryck för två till synes motsägelsefulla drag: en övertygelse om att endast han kan rädda det judiska folket och deras land, och ett totalt ointresse för samma land om det inte vill ha honom.
”Sedan valet 2015”, skriver den israeliske journalisten Alon Pinkas, ”har Netanyahu i princip förklarat krig mot sitt eget land … Han har i själva verket lyft sitt missnöje, sin ångest, sina förolämpningar (gamla och nya), sin hämndlystnad och sin politiska frustration, från en personlig till en nationell nivå.”
Netanyahu uppfattas i dag ha endast en ledstjärna: sin egen politiska överlevnad.
Otroligt klargörande är att i dag läsa den israeliske psykologen Shaul Kimhis analys från 2001, ”Benjamin Netanyahu: A psychological profile using behavior analysis”. En studie som baserar sig på material från Netanyahus första tid vid makten, 1996–1999.
”Benjamin Netanyahus beteende avslöjar många av egenskaperna hos en narcissistisk personlighet”, sammanfattar Kimhi sin studie; ”en tendens till megalomani (ett kopplande av hans personliga öde till det nationella), kraftfull ambition, total hängivenhet till sitt mål (framgång till vilket pris som helst), underlåtenhet att erkänna svaghet och vägran att ta på sig skuld.”
Kimhi tar också upp andra kännetecken: ”Netanyahus misstänksamhet visade sig från tidig ålder. Han ser konspirationer överallt – den som inte håller med honom har per definition fel och är emot honom, en fiende.”
Kimhi kopplar i sin analys många av Benjamin Netanyahus personlighetsdrag just till relationen med den egna fadern: ”Netanyahu ser sig själv, liksom sin far, som en outsider till etablissemanget, alienerad och diskriminerad. Han har uppfattat alla politiska kollegor som rivaler och har tagit hämnd på dem som ertappats agera mot honom.”
Det kan i ljuset av detta synas ofattbart att Netanyahu lyckats hålla sig kvar vid makten längre än någon annan israelisk premiärminister.
Å andra sidan är han ju inte unik. Vi känner igen typen. I Donald Trump, Viktor Orbán, Vladimir Putin, Nicolás Maduro. Populistiska ledare som ofta når makten genom demokratiska val, och sedan vägrar att släppa den.
Netanyahu kan sicksacka, ljuga och presentera motsägelsefulla ståndpunkter med samma övertygelse, men han kommer alltid att återvända till den oheliga treenigheten: premiärministerskapet, hets mot vänstern och att föreviga ockupationen av territorierna.
Det otäcka är insikten om att nästan inga länder är immuna. Inte ens västerländska demokratier, som USA, eller Israel. En populistisk och karismatisk person, som bekräftar folks missnöje och behov av upprättelse, kan ”erövra” nästan vilken nation som helst. Det finns inga säkra skyddsräcken. Och ju mer hotade sådana ledare är, desto farligare blir de.
Igår kväll tipsades jag av min ena son (eller var det egentligen av barnbarnet Simon?) om en dokumentärserie som handlar om Tjernobylolyckan, med material som inte har visats tidigare.
Jag fick lägga undan boken om skitstöveln Jan Myrdal.
Men den ena härdsmältan utesluter inte den andra. Även sanningen om Myrdal måste lyftas fram i ljuset, när tiden så medger.
Länk till del 1:
https://urplay.se/program/234073-tjernobyl-en-utopi-i-lagor-paradiset
Innan jag somnade igår kväll låg jag och funderade på användningen av prepositionerna i och på.
För något år sedan hörde jag någon säga i Blomberg. Det gillade jag verkligen inte! Det lät hemskt. För mig har det alltid hetat på Blomberg.
Men man säger knappast på Husaby, utan i Husaby. Och det heter på Trolmen, på Råbäck men i Hällekis. Ändå tror jag att alla dessa platser ligger på samma nivå på Kinnekulle (inte i!).
Och man vårdas på sjukhus, inte i…
Det var bara en liten spåning om de något otydliga gränsdragningarna mellan belägenhetsprepositionerna i vårt svenska språk.
Alla som prenumererar på NLT kan läsa denna artikel. Det kan givetvis även prenumeranter på SvD göra, liksom de som lyckas ta sig till bibliotekens tidningssalar.
https://www.svd.se/a/3MPgAd/ann-heberlein-svt-blir-vego-hogerns-ilska-ar-avslojande
Citat:
Det är något med högern och kött – jag drar mig till minnes en Expressen-intervju med högerdebattören Henrik Jönsson i vilken han sa sig vilja bli ”rösten för män som gillar pattar och kött” och högergurun Jordan B Petersons ”lejondiet” bestående av kött, salt och vatten.
Likaså minns jag otaliga protester från föräldrar som hävdar att deras telningar måste ha kött till lunch varje dag för att inte gå under och ett sverigedemokratiskt utspel om en ”köttgaranti i välfärden”.
Det här glömmer macho(höger)gubbarna (hämtat ur Ann Heberleins artikel):
”Artighet är en borgerlig dygd – och det är ytterst oartigt att skåda given häst i mun. Man äter helt enkelt det som bjuds – och om det är skattefinansierade verksamheter som står för fiolerna kan man ju glädjas åt att linser är billigare än oxfärs.”
Sedan någon vecka tillbaka har jag upptäckt att mitt blodtryck har hoppat upp till en oroande nivå (egenmätning). Mina 120/70 var helt plötsligt ett minne blott.
Min vårdcentral är dessvärre måttligt intresserad och vill inte ens ge mig tid för en blodtryckskontroll, jag som inte brukar besvära vårdcentralen mer än högst en gång vart femte år.
Det är faktiskt rena mardrömmen att söka hjälp inom svensk sjukvård. Och vårdcentralernas personal tycks göra allt för att mota bort de som tror sig vara drabbade av ohälsa.
Men det här programmet gjorde susen. Trycket efter att jag sett programmet var näst intill normalt:
Det var som att besöka en sån däringa hälsocentral som Fråga doktorn alltid brukar prata om.
… hade han inte tvekat att byta Sverige mot Världen och Kungen mot en fullständigt livsfarlig amerikansk fascist
Jag hade helt glömt bort att det hade byggts ett kärnkraftverk (Marviken) på Vikbolandet. Verket var en del av den så kallade Svenska linjen. Enligt denna skulle landet kunna producera både elektrisk kraft samt plutonium till svenska kärnvapen från inhemska tillgångar av naturligt uran. En stor del av utrustningen tillverkades inom landet, så när som på tungvattnet som skulle importeras från grannlandet Norge.
Verket var till stora delar färdigställt 1968, men stängdes definitivt 1970, utan att ha laddats med kärnbränsle eller levererat någon elkraft (och inget vapenplutonium).
Det var under läsandet av Therese Bohmans kritikerrosade bok Sanningsberget, som utspelar sig i Kolmården, som jag påmindes om förekomsten av Marvikens kärnkraftverk.
https://www.svd.se/a/AvGVkx/recension-sanningsberget-av-therese-bohman
Senast i mars skall den nya järnvägsbron i Vänersborg vara på plats. Om den gamla ”Tyska” bron, den som höll på att braka ihop 2023:
https://www.prismavg.se/exhibits/show/en-unik-hundraring/klaffbron
Om projektet att låta tillverka en ny bro, den som gör att vi återigen kan ta tåget till Uddevalla:
https://jarnvagar.nu/lang-vantan-pa-ny-bro/
Från ”Järnvägar förr och nu” igår. En nytillverkad brodel transporteras på Göta älv:
Bengt Rahms blogg 