Att ayatolla Ali Khamenei är livrädd och har gömt sig på okänd (men troligen inte för Mossad) ort är lätt att förstå, detta efter Hizbollahledaren Hassan Nasrallahs så hastiga (och våldsamma) död.
Men jag tror att Israel inte bara är ute efter ayatollan. Det skulle nämligen inte alls förvåna om Irans kärnvapenprogram inom kort går i graven, med hjälp av en välriktad attack från Israel.
Högste ledaren för programmet likviderades redan 2020:
Idag läste jag ut Dag Ahlanders bok ”Den sista flytten”. Mest handlade boken om Ahlanders kvalfulla arbete med att reducera den enorma boksamlingen.
Det gick vägen till slut. 150 lådor med böcker följde med till den nya bostaden. 40% hade han lyckats göra sig av med.
För mitt välmående behöver jag alltid ha en bok tillhands. Men någon lämplig sådan fanns inte, och kvoten för utlåning av e-böcker på Bibliotek Västra Skaraborg för innevarande månad är redan uppfylld.
Vad göra? Jo, jag loggade in på SNOKA-biblioteket. Där kan man nämligen låna e-böcker om man har lånekort på Biblioteken i Göingebygden.
Och snabbt hittade jag en bok som väckte mitt läsintresse:
Det skall bli intressant att se om den är värdig en Nobelpristagare🏯🇯🇵🎎
Så ropade barnen på skolgården igår när vi skulle hämta vårt yngsta barnbarn Majlis. Och leken var så rolig så att det dröjde fem minuter innan Majlis upptäckte att vi var på plats.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Röda_lyktan_stopp
Men några ”röda ljus” lyckades jag inte få till på Gamla Läckövägen, även om jag gjorde ett tappert försök.
Min tanke var att kommunen skulle fixa ett fartgupp i höjd med infarten till Fliten i samband med asfalteringen av Gamla Läckövägen.
Att läsa Werner Aspenström är som att hitta fram till en gulskimrande kantarellbacke.
Han kände de täta skogarna inom oss: »Det som vi kallar själen /är bara en vandrande solfläck / under träden, en uthuggning / dit det snedställda ljuset når.«
Han gick barfota genom tillvaron, sällan tungsint men oerhört ömtålig.
Werner var ingen resenär utan »en skogens kvarsittare«: »För att komma till en främmande ort måste vi hela tiden passera hemtrakter, annars kommer vi ingenstans.«
Han påpekade att man inte behöver färdas i Afrika för att skymta människoödets förkastningssprickor. Allt förblir ändå ouppklarat.
Han liknade sig vid en bondestudent, för vilken hela livet inte räckte till för att reda ut en enda av världens motsägelser. Obesvarade frågor var viktigare än bestämda lösningar. Synteser och helheter fann han destruktiva. Allt man skriver är förord till något större.
Hämtat ur Per Wästbergs bok Ung mans dagbok
När vi skulle hämta hem Dag Ahlanders bok ”Den sista flytten” på Biblioteket fick vi se att den intilliggande Konsthallen höll öppet, trots att det var sen eftermiddag.
Vi dök in och möttes av verk av den i Hjo boende konstnären Yvonne Nimar.
Här några taggade figurer:
Ett selenithus:
Ungdomar med konstnärlig talang ställer ut i källaren:
Konsthallens medarbetare vill ha fler besökare.
Vi gör vårt bästa för att förbättra statistiken. Det kostar inget, och ett besök ger så mycket!!
Redan i början av juni fick (eventuella sådana) läsare av bloggen stifta bekantskap med Dag Ahlander:
Idag har bilden av Ahlander och hans flyttstädning blivit ännu tydligare, tack vare en recension i SvD – ”Den sista flytten” (Historiska Media, 2024):
https://www.svd.se/a/Oo3Bk3/dag-sebastian-ahlander-en-dostadning-som-kunnat-sluta-med-doden
Dag Sebastian Ahlander uppfann diagnosen flyttsjuka; en slags krypande alzheimer i kombination med afasi. ”Jag förlorade orden. Min fru kom och frågade varför en viss hög stod där den stod. ’Ja hög … hög bort …’ svarade jag. Jag kunde inte formulera en mening, jag var så trött, hela käken var bortdomnad”, berättar han.
De sålde, slängde och skänkte bort. Barnen tog det lilla de ville ha och antikvariaten hämtade de få böcker som föll dem i smaken. Men mängden saker tycktes inte minska. Dag Sebastian Ahlander drömde mardrömmar om att simma i sirap. ”Aldrig mer ska jag köpa något”, svor han för sig själv bland lådorna, och myntade begreppet ”egendomsångest”.
Några goda råd:
Idag kom svaret från Västergötlands museum:
… och många andra sjukdomar kan man läsa i boken Gamla tiders sjukdomsnamn.
Engelska svetten drabbade främst England under slutet av 1400-talet och in på 1500-talet. Farsoten drabbade framför allt unga, kraftiga och välbeställda män, och ledde till döden inom ett dygn för de allra flesta. Den började med frossbrytningar som varade upp till tre timmar. Sedan började den sjuke svettas kopiöst och fick värk i kroppen. Döden inträdde inom 24 timmar, särskilt om de sjuka somnade. Den som överlevde ett dygn tillfrisknade inom några veckor. En som drabbades, och dog var Gustav Vasas bror Magnus Eriksson.
Sista gången sjukdomen återkom var 1551.
https://www.svd.se/a/kRldkB/englands-glomda-farsot-slog-mot-de-valmaende
Det har föreslagits att den engelska svettsjukan orsakades av ett hantavirus, som sprids av gnagare. Eftersom det borde ha uppträtt fall efter 1551 kanske det rörde sig om ett medeltida, numera utdött virus. En sjukdom som delvis liknade den engelska svettsjukan hade flera utbrott mellan åren 1718 och 1861 i regionen Picardie i Frankrike, men även på andra platser. Den kallades suette des Picards och anses ha berott på en variant av hantavirus som spritts av gnagare. På tyska kallades den Frieselfieber. När Mozart dog 1791 i Wien angavs dödsorsaken officiellt vara ”ein hitziges Frieselfieber”.
Uppsala-feber var en i juli och augusti månader kring sjökanterna iakttagen remitterande rötfeber. Enligt Darelius (min Härjasläkting och grundare av Serafimerlasarettet) klagade den sjuke merendels över magen samt matthet. Magen blir gärna spänd och något öm.
Enligt professor Wolfram Kock rörde det sig antagligen om tyfus, tyfoidfeber eller paratyfus.
Kändisar som leker, kändisar som käkar middag, kändisar som åker stor båt ihop – en bortre gräns saknas för dagens tv-underhållning.
De skriker, gapar, flåsar och frustar på nivåer jag aldrig tidigare har upplevt. Så skriver Johan Croneman på DN Kultur.
Men det finns alternativ till den allt dummare dumburken – som att gå ut och sätta sig på balkongen, gärna tillsammans med en god bok. Och har man tur kan man då få syn på Tarzan (BRF Flitens ende kändis), ute på kvällspromenad med sin matte.
När det bara är jag som är på Willys och handlar går jag alltid till den bemannade kassan. Jag har nämligen panisk skräck för att glömma av att handscanna en vara.
Men när vi båda två är och handlar blir det ofta med handscannern. Så också denna dag.
Vi körde fast redan bland frukterna. Vi kunde inte begripa att 6 stycken kiwi gav oss rabatt – som fikon!! Men till slut accepterade vi detta och rabatten på 7.40 tog vi tacksamt emot.
Grynkorven scannade vi med stor bravur, liksom två ekologiska chokladkakor, med tillsatt havssalt och med 10 kr i rabatt.
Men när vi skulle betala vid utcheckningen blev det kontroll.
Vi hade kollat innan betalning att vi hade för många varor i korgen. Vi fick till och med för oss att vi hade färre varor än det som uppgavs på skärmen, men vi kunde inte förstå varför. Men då skulle vi ju vara ärliga, och det med råge!
När vi tyckte på betalaknappen blev det kontroll. Då visade det sig att vi hade missat att scanna in två youghurt naturell, till det sammanlagda priset av 33 kronor. I stället för två varor för lite hade vi två för mycket i varukorgen!!
Kassörskan tröstade oss med att det var vanligt med missade scanningar. Även hon själv hade missat.
Men det hjälper ändå inte. Trots att man inte har gjort något medvetet fel skäms man ju såklart.
Glöm aldrig att med en handscanner i näven kan det sluta med skandal.
Bengt Rahms blogg 