Om detta kan man läsa i dagens Understreckare.
https://www.svd.se/a/73VXX8/ivan-illich-och-den-skadliga-sjukvarden
”Det medicinska etablissemanget har blivit ett allvarligt hot mot hälsan.” Med det dramatiska utfallet skrev den katolska prästen, filosofen och modernitetskritikern Ivan Illich in sig i medicinhistorien för 50 år sedan.
Kärnan i hans argument behövs än i dag. Rika länder spenderar en allt större andel av sina medborgares gemensamma pengar på sjukvård, och med det höga syftet att undvika framtida sjukdom motiveras stora summor på förebyggande insatser.
En annalkande men ännu obefintlig ohälsa blir en fara i sig. I den evidensbaserade medicinens namn förtärs resurser på riskminimering av människolivets inneboende beståndsdelar.
I sin bok ”Medical nemesis: The expropriation of health” (1974, på svenska 1975 som ”Den farliga sjukvården”) beskriver Illich tre typer av så kallad ”iatrogenes” – skadlig sjukvård. Den kliniska iatrogenesen betecknar de biverkningar, misstag och direkta skador som uppstår som en följd av medicinska behandlingar eller åtgärder. Den sociala iatrogenesen uppstår när det normala mänskliga livets påfrestningar börjar uppfattas som något sjukvården förväntas hantera. Illich menar att denna ”livets medikalisering” döljer ”de politiska förhållanden som gör samhället osunt”.
Den verkliga samhälleliga skadan kommer när den strukturella iatrogenesen griper in och bestjäl människan på hennes förmåga att hantera smärta, lidande och död.
Denna, och flera andra av Illichs slagkraftiga formuleringar, är värda att sättas i sammanhang med vår egen övermedikaliserade tillvaro.
Från vissa hörs fortfarande ett eko från Illich, som från den irländske läkaren Seamus O’Mahony in sin bok ”Can medicine be cured? The corruption of a profession”.
Men det som O’Mahony förlorade hoppet till var inte det kliniska patientarbetet, utan till det gift som långsamt spred sig i sjukvårdskroppen – mätandet, protokollen, styrningsvurmen och, mest av allt, den medicinska forskningens hybris, den som mest producerar nonsensforskning som aldrig leder till någonting betydelsefullt.
I stället för att göra människolivet mer hanterbart producerar alla data bara ännu mer data, fler karriärer och fler forskare. Och är det någonting som en modern forskare är bra på, så är det att övertyga andra om varför ens forskning behövs.
Med det som elakt kallats för ”statistisk alkemi” aggregeras datan i de haussade meta-analyserna, som sedan ligger till grund för riktlinjerna. Så fort de lanseras förvandlas de till protokoll som måste följas. Verkligheten är dock mer komplex än den tillrättalagda studietillvaron och de patienter som till slut utsätts för behandlingen har oftast flera sjukdomar samtidigt eller särskilda behov, önskemål eller bevekelsegrunder. Sådana faktorer åsidosätts när riktlinjerna tvingar in läkarna i upplöjda hjulspår.
Att förvalta läkarens mest värdefulla dygder – omdöme, intuition och erfarenhet – har aktivt misskrediterats av protokollvårdens profeter.
Varken patienter, läkare eller allmänhet är nöjda, menar han, men alla är slavar i ett oöverskådligt komplex och krafterna som håller maskinen igång är starka.
Kroppen har blivit varje individs tempel. Att ta hand om den och hålla sig vid god vigör är ett moraliskt imperativ. Som bortblåsta är högre värden som att leva för sin familj, tjäna sitt land eller lämna över livet i en guds händer.
Rök inte, drick inte, ät sunt och träna – allt för att uppnå så hög ålder som möjligt. Ingenting hotar ett sekulärt och individualistiskt samhälle så som döden.
O’Mahony manar till uppror – vi måste sluta fokusera på risker och prioritera de faktiskt sjuka. Lidande och död ska härbärgeras, inte elimineras. Livet måste få ett annat mål än att bli långt.
Den statustyngda medicinska forskningen måste byta plats med kommunal- och hospicevård. För det är de döende som betalar priset för satsningarna på de unga och friskas rätt till ett symtom- och riskfritt liv.
Den evidensbaserade medicinens statuter formulerades i all välvilja. Men med facit i hand måste ytterligare ett potent citat från Ivan Illich lyftas fram: ”Åt helvete med goda intentioner”.
Bengt Rahms blogg 