Författare: bengan

Det var då han avslutade den memoarbok jag läser. Och då skrev han såhär om välfärdssamhället:

”Jag är kritisk mot välståndet och välfärdssamhället som förnöjsamhet, försoffad vällevnad, isolerad självtillräcklighet. Men jag väntar att den perioden i huvudsak ska vara övervunnen, att svenska folket ska få nog av vulgärmaterialistisk tillfredsställelse, tekniska leksaker och infantil underhållning. Välstånd är naturligtvis utmärkt i och för sig, men det måste användas på ett förnuftigt sätt, göras meningsfullt, för att inte stagnera i självändamål eller vändas i förstörelse. Och det får inte existera på andras bekostnad!”

Det är tur att Arthur slipper uppleva vårt samhälle som det tar sig ut nu, närmare 60 år senare.

Förra hösten gjorde jag ett inlägg om jordbävningen i Agadir.

När jag nu läser Arthur Lundkvists memoarer visar det sig att han och hans hustru Maria befann sig på ett hotell i Agadir när det stora skalvet inträffade.

”Vi hade ett rum med altan ut mot havet på hotell Mauritania, som låg vid strandboulevarden, ingrävt i sluttningen till tre våningars höjd, med ingång från vägen som ledde förbi på baksidan. Strax bakom reste sig ett annat högt och smalt hotell, så blottställt att jag genast sade att där ville jag inte bo, med tanke på eventuella orkaner.”

”Strax före midnatt kom det riktiga skalvet, som överraskade oss när vi just somnat. Jag slungades ur sängen och befann mig hopkrupen i ett hörn, med händerna över huvudet för att skydda mig mot bråte som rasade ner. Skalvet dånade som en dov underjordisk åska, stentungt, och kom med fruktansvärd kraft allting att skaka och hoppa.”

”Plötsligt såg vi att hotellet ovanför var borta, spårlös försvunnet! Det kändes som en stöt: man förstod att knappast någon kunde ha överlevt där.”

När vi vandrade upp till Café på Klostret igår stötte vi på en arbetskamrat från medicinkliniken.

När han promenerar brukar han lyssna på radio och han rekommenderade oss att ta del ”Sista dansen på Fårö” som hade berett honom mycket nöje.

Jag vet inte om länken funkar men för den som vill lyssna går det säkert lätt ta fram denna radiodokumentär.

https://sverigesradio.se/avsnitt/sista-dansen-pa-faro–2

Jag nämnde Arthur Lundkvists memoarer (Självporträtt av en drömmare med öppna ögon) som jag håller på att läsa. Där är liknande excesser bland kulturfolk rikligt förekommande.

Philippines announces first case of mpox in a 33 year old male in NCR, confirmed on August 18.

I norra delen av Blombergs stationssamhälle kan man kliva in i Västerplana Storäng. Det har vi gjort hundratals gånger, men det var först idag vi blev varse valnötsträdet som växer precis där.

Björnlokorna är inte lätta att bli av med, och just där cykelvägen svänger upp mot Blombergs Säteri (och Café på Klostret) finns det ett jättebestånd, gränsande till Storängen (på andra sidan Kinnekullebanan). En svår nöt att knäcka för tjänstemännen på Länsstyrelsens naturvårdsenhet.

Språktidningens extra tjocka sommarnummer har en lång artikel om de värsta orden i svenskan.

Novus har gjort en undersökning, på uppdrag av Språktidningen.

N-ordet är allra värst, dock (givetvis) inte bland sverigedemokrater. SD-sympatisörer ogillar däremot ordet svenne. SD-folket anser att ordet är ett rasistiskt uttryck som används mot etniska svenskar, av personer med utländsk bakgrund

Den som inte prenumererar kan läsa artikeln med hjälp av Pressreader.

Av sådana framträdanden blir man lyrisk (Myra Granberg och Jonathan Johansson).

Riskerna med den nya mpox-varianten får absolut inte underskattas:

”Dr Eric Fegl-Ding is right once again as page 9 of this CDC PPE toolkit mentioning that HCWs with monkeypox patients should be using airborne PPE.”

https://en.wikipedia.org/wiki/Eric_Feigl-Ding

Även Pakistan uppges vara drabbat, med tre konstaterade fall.

14 länder i Afrika är drabbade

Science: https://www.science.org/content/article/untold-story-how-nigeria-s-mpox-outbreak-sparked-worldwide-epidemic

Ur Artur Lundkvists självbiografi (den bok jag just nu läser):

”En annan strid gällde Ivar Lo-Johanssons skrift ”Jag tvivlar på idrotten” med Torsten Tegnér som främste motståndare. Återigen deltog vi unga solidariskt i eldgivningen, utom Ivar Lo själv som satt blek och skakad längt ner i salen och inte kunde förmå sig att säga ett ord. Angreppet på tävlingsidrotten var en farlig sak, alla partier och samhällsgrupper fjäskade för idrottsrörelsen, också författare och kritiker brukade böja sitt huvud i vördnad inför denna breda folkrörelse, som ansågs lika fysiskt och moraliskt fostrande som estetiskt tilltalande. Vi vågade hävda att idrotten främst ledde till stjärnkult, tomma kollektivorgier, de stora massornas försoffning och tanklösa förnöjsamhet: att den kort sagt var opium för folket. Tyvärr lyckades vi inte vända strömmen, utan idrottsraseriet fortsatte ohejdat.”

Givetvis delar jag Ivar Lo Johanssons och Artur Lundkvists uppfattning om idrotten.

Det var vad vi registrerade i Malmö/Limhamn, från fredag kväll till onsdag förmiddag. Fordonet framfördes av en gamling.

Antalet observerade raggarbilar uppgick till noll stycken.

Och inte ens vid busshållplatsen Potatisåkern såg vi till någon A-traktor.

Däremot var det många som cyklade, och buss 7 mellan Malmö C och Ön var ofta mer än fullsatt.