https://digitaltmuseum.se/021017226908/okull
Eller till Margreteholm, för att bada i Stråken.
https://digitaltmuseum.se/021018084198/margreteholm-hallplats-falkoping-jonkoping
Givetvis har bloggaren gjort bådadera!
När denne var i 6-årsåldern fick han för sig att han skulle ”promenera” tvärs över Ökullsjön, något som vuxna släktingar lyckades avstyra – om än i sista stund
Endast mycket angelägna uppdrag kan få oss att besöka Göteborg. Ett sådant kan vara att se till så att ett par av våra barnbarn hamnar på rätt tåg.
Och det gjorde dom❤️
När Malmötåget hade rullat iväg gav vi oss ut på stan. Men för att få lugn och ro i denna så stökiga och kaotiska stad styrde vi strax kosan mot den så stillsamma och trivsamma Trädgårdsföreningen.
Den här informationen delgavs vi på Kinnekulletåget (se nedan). Det var inte alla som brydde sig om budskapet.
Men höll skapligt tyst gjorde faktiskt de som uppehöll sig i Trädgårdsföreningen, ja till och med de akrobater som stod på händerna utanför Palmhuset😊🌴
Av en tillfällighet läste frilansjournalisten Charlotte Boström den amerikanske historikern Timothy Snyders bok ”Om tyranni”, som innehåller 20 lektioner för att motverka fascism. Lektion tolv: ta ögonkontakt med dina medmänniskor och säg ”hej”.
Länk till artikeln i SvD Kultur: https://www.svd.se/a/OobkME/socialt-experiment-borjade-saga-hej-till-framlingar
I Sverige hejar vi som bekant inte på okända. Undantaget i skogen och på landsbygden; vetskapen om att man snabbt får traska vidare gör det hanterbart.
I Luleå pratar lokalbor ”så pass lite med varandra att ordet ’hej’ har ersatts med en kraftig inandning.
Flyktiga kontakter (som att säga hej) är en form av anknytning. Från neurovetenskaplig forskning vet vi att det är ett medfött behov hos människan och ingenting vi intalar oss att vi gillar, säger Carolien Rieffe, psykologiprofessor och forskare vid universitetet i Leiden.
Weak ties, heter det på forskarspråk, dvs svaga band (ytliga kontakter).
De som ofta säger ”hej” eller ”tack” till främlingar är mer tillfreds med tillvaron än andra. Personer med många flyktiga kontakter mår bättre än andra. Om du hejar eller småpratar med andra bidrar du – kanske inte helt oväntat – till att folk känner sig mindre ensamma och mer delaktiga i samhället. Det stärker den sociala sammanhållningen. Bland äldre kan ytliga kontakter till och med minska risken för depression.
Flera studier visar att vi själva tror att vi är sämre på att kallprata än den vi har framför oss. Bäst att snabbt titta ner i telefonen i stället, får vi för oss. Å andra sidan har forskare i en studie från Harvard och Yale påvisat att främlingar ofta uppskattar att vi tar kontakt trots att vi själva inte inser det.
Men det räcker inte att bara heja kors och tvärs för att vårt medfödda behov av anknytning ska tillgodoses. Kontaktförsöken måste bekräftas av motparten. Efter ett obesvarat hej eller en undvikande blick känner vi direkt ett obehag. Vi har blivit avvisade. Du behöver få ett hej och ett leende tillbaka för att uppleva den där samhörigheten.
Tveka ändå inte att säga hej. Nästa gång kan det vara du som har en skitdag, men en skitdag som blir lite mindre rutten för att någon faktiskt vågar säga hej till dig.
Världen håller andan i väntan på hur Iran ska agera efter att Hamasledaren Ismail Haniya dödats i Teheran.
Hämtat ur Klara von Gegerfelts artikel i SvD: https://www.svd.se/a/4B3gL9/militarkallor-iran-kan-attackera-pa-mandag
Rouzbeh Parsi är forskare och programchef för Mellanösternprogrammet på Utrikespolitiska institutet.
I Västvärlden har vi en tendens att utgå från att Israel är en demokrati och följaktligen kommer dess ledande politiker att vilja undvika krig. Det antagandet köper inte Rouzbeh Parsi. Mordet på Haniyeh var en provokation från Benjamin Netanyahus sida.
Netanyahus politiska överlevnad bygger på att de här olika konflikterna fortgår. Därför att ögonblicket som de är över kommer även landets politiska ledning att behöva svara på varför Hamas attack den sjunde oktober överhuvudtaget kunde hända.
Han säger att det kan vara nyttigt att tänka på ledarna i Israel, Iran och i det Iranska revolutionsgardet som tonårskillar på en skolgård.
För dem handlar det om att ständigt tuffa upp sig gentemot varandra och de gör det med enorma risker. Och de är alltid övertygade om att de själva är bäst på att hantera riskerna.
Det är ett problem, enligt Rouzbeh Parsi. Han menar att man kan applicera det som inom internationella relationsforskningen kallas för ”brinkmanship” på skolgårdskillarna.
En part ökar trycket mot sin motpart, till och från, för att testa om de vågar ta nästa steg, och så vidare.
Det finns ingen amerikansk president som skulle kunna säga nej till att stödja Israel om landet är under attack, säger Rouzbeh Parsi.
Därför försöker Iran att svara tillräckligt hårt för att demonstrera sin avskräckningsförmåga – men samtidigt tillräckligt mjukt för att Israel inte ska kunna använda Irans svar som anledning att dra in USA i ett krig mot Iran.
Det här är en väldigt svår kalkyl och minsta misstag kan få oanade konsekvenser.
Rouzbeh Parsi tar en raketattack mot en militär anläggning som exempel på ett möjligt svar från Iran. Om en raket skulle slå ner i ett bostadsområde och av misstag döda civila istället för militär personal skulle det kunna skapa en möjlighet för att Benjamin Netanyahu att starta krig mot Iran.
Varför dröjer Iran med svaret?
Om man svarar direkt när man blir attackerad gör man det på motståndarens villkor. Man kan därför försöka ta kontroll över situationsdynamiken genom att inte svara direkt, säger Rouzbeh Parsi.
Rent strategiskt har Iran egentligen råd att bida sin tid och låta konflikten fortgå på en lägre nivå som utifrån deras perspektiv ändå är hanterbar.
Men det mest rationella alternativet vinner inte alltid i en policydiskussion. Irans ledning måste ta flera andra faktorer i beaktande. Liksom tonårskillarna på skolgården kan det som lönar sig på lång sikt kosta för mycket att göra just här och nu.
Kattvakterna ägnar sig åt spel, avancerad matlagning och åskspaning.
Bra insändare i Norra Skåne:
Med en enkel knapp som sitter gömd någonstans under panelen, så förvandlas den oskyldiga traktorn till en ”mördarmaskin”.
Målkalas och glass i stora lass, detta med Erland och mormor Anne på Skogshyddan. Fotografen nöjde sig med en småkaka, och några tåfjuttar😊
En syssling till mig (Leif Nordh) har nyligen gått bort (hans mormor och min farmor var syskon – och de växte upp i Norra Ving).
Mina föräldrar hade flera stora tavlor som hade målats av en Fröding (dock inte skalden, men som det nu har visat sig – hans kusin).
Det får man reda på om man läser denna fina levnadsteckning om den aktuelle sysslingen (något som jag har gjort nu i dagarna):
https://www.prismavg.se/exhibits/show/bankdirekt–ren-som—kte-berg
I kapitlet Skolstart kan man läsa följande (Olga var en annan av min farmors systrar):
Leif kallade sin gammelmoster Olga ”MorMor” hon kallade honom ”Gull Gull”. Med tre år i skolan och nästan döv sedan 23 års ålder var Olga mycket beläst. Hon var förlovad med Gustaf Frödings kusin men giftermålet gick inte ann. Han kom från adeln och hon från arbetarklassen.
Och vad hände då med de cirka fem stora målningar som var signerade av denne Fröding: Jo när min mor gick bort hamnade de på tippen i Falköping. Second Hand höll stängt (det var mitt i semestern) och min bror och jag hade ingen aning om vem denne Fröding var.
Förhastat eller inte – men trots släktskapet med den store Fröding var han troligen en ren amatör. Det hade varit värre om det hade handlat om Guitarr och dragharmonika!
Det här fotot på Bo och Sören (kusiner till mig och även de sysslingar till Leif) (jag sitter till höger i bild) har en av Frödings målningar som bakgrund.
Bengt Rahms blogg 